Jag känner din andedräkt i min nacke, frost som smälter bort längs axlarna, längs ryggen. Det är bara tillsammans med dig som frosten smälter, frostens huggtänder lämnar min nacke ifred. Bara då försvinner krypet som alltid har sina huggtänder nedborrade i mitt nackskinn. När dina fingrar skickar små elektriska signaler till mitt huvud från min mage, mina lår, mina skuldror. Utanför lever frostvinterlandskapen, de klättrar längs väggarna och på fönstren. Jag bygger ett bo och ett liv i min säng. Jag tänker inte gå härifrån förrän himlen blivit blå, inte så länge den är vit.
Men så blir det dag, det blir dag på riktigt. Morgonluften i lungorna byts ut emot tidig förmiddagsluft, och fötterna sätts emot den iskalla linoleumgolvet. Kylan skjuter upp genom artärerna och verkligheten kryper in under huden. Det är bara lördag så egentligen kan man ju dra ut på det, bo kvar under täcket och fortsätta vara, men det går inte. Dagen-efter ångesten kryper långsamt runt i magen, molande och gnagande. Jag känner hur det stryper och kväver mig, känner att du måste härifrån, härifrån, härifrån. Jag ber dig gå, fastän jag vet att det inte kommer hjälpa. Men jag ber dig gå, och du lämnar, vi byter inte ens nummer och jag kommer inte ihåg ditt namn, för det spelar ingen roll. Det var aldrig meningen att du skulle stråla samman med mig, eller jag med dig, det förstår man ju alltid efteråt. Det är så lätt att låta sig förföras och förgås när luften är fylld av neonljus och hormoner, hårspray, billig parfym och tonårsångest. Jag såg dig aldrig ens i ögonen, det blir så personligt då. Man kan inte släppa någon så nära inpå så snabbt ändå. Ögonen får man behålla för sig själv.
Dagen försvinner med surret från teven, det blir snabbt mörkt såhär års. Vissa dagar lämnar jag inte ens lägenheten, andra dagar gör jag inte annat än att lämna lägenheten. Det är ju så att vissa dagar är bra dagar, och andra är mycket bättre, men det måste ju också innebär att vissa dagar är sämre. När jag har sämre dagar stannar jag inne. Jag vet att jag borde sluta patologisera mig själv, men det är en säkerhet och trygghet. Ibland har jag inget alls, men så kommer jag ihåg att jag ändå har diagnoserna.
På eftermiddagen ringer jag till M bara för att försäkra mig om att jag fortfarande finns och spelar roll. Jag vet att jag slösar bort mycket tid med att oroa mig, men jag slösar i alla fall inte bort någon tid med att skämmas. Jag promenerar och inser att skammen inte hjälper alls, jag beslutar mig för att sluta skämmas. Jag tänker på mina föräldrar och inser hur skammen sitter som järnmasker över deras ansikten, jag tänker på mannen med järnmasken, jag tänker på att det finns så många sätt att förlora ett liv och jag tänker på att man borde bry sig mer om sitt liv än att skämmas över det. Sen börjar jag tänka på små, gamla tanter i affären. De som bara köper mat för en, de som blev lite som ensamma lämnade kvar. Ibland skrämmer det mig, tanken på att de finns där och att de kommer bli fler. Ibland är det en tröstande tanke för jag inser att det kunde ha varit så hemskt mycket värre, sådana dagar är bättre dagar, då har jag stora tankar och stora känslor och lyssnar på Moby för hans ljud är så kristallklart. Sådana dagar är allt mest bara kristallklart.
Väl hemma fortsätter surrandet från teven att räkna ned timmarna till läggdags. Dagen-efter ångesten krymper långsamt ihop och blir vänligare, mjukare. Stryptaget lättas, luften sipprar genom kroppen, stegen blir lättare, minnen av neonljusen bränner inte längre som lasrar genom hjärnbalken, känslorna får en chans att bli normala, monologen i huvudet slutar vara aggressiv.
Den här veckan är en sådan vecka som finns till bara för att man ska hinna längta lite efter helgen, jag känner det med hela kroppen. Jag älskar att få längta lite efter något, eller att få längta mycket efter något.
Jag ringer M igen i veckan.
- Alla är mongon.
- Ja, bara vi är som vi ska.
- Vi ses på fredag va? Jag tänker inte förgöras och förstöras här.
- Vi ses på fredag.
Och det blir fredag, tillslut blir det fredag. Mitt hjärta har magnetiserats som en motpol till fredagar och drar mig dit. Jag är mitt hjärtas blindhund och för det varsamt dit det vill utan att låta det pulvriserad av veckodagarnas gråtrista verklighet. Vi längtar tillsammans, jag och hjärtat. Vi längtar efter neonljusen och luften med tonårsångest och förväntningar.
Jag går hem till M med ett hjärtat till bredden fyllt med förhoppningar. Hemma hos henne är det redan folk, jag känner ingen men känner mig själv och känner av atmosfären, det är min sorts atmosfär. Jag kastar blickar mot M och hon förstår att jag älskar det, hon älskar det också, hon älskar det tillbaks precis lika mycket som det behöver älskas. Bara kvällar som älskas blir bra kvällar, för alla behöver alltid omtanke. Jag dricker vin och känner hur tankarna rusar, jag känner hur världen sjunker in i mig mycket snabbare än innan, allt åker in i mig med en enorm hastighet, världen ryms inuti mig kvällar som den här. Jag kollar på M igen och förstår att vi har slukar samma världar i kväll också. Vinet fortplantar sig i magen, värmen kryper i lederna, leendet katalyseras och vill inte försvinna, jag gör inga helhjärtade försök att sudda ut det heller. Jag ler emot en främling, och han ler tillbaks. Jag vet att det är fredag igen, det är fredag varje vecka, alltid fredag varje vecka. Jag ler emot främlingen och han ler fortfarande tillbaks, jag går därifrån. Inser att vinglaset är utbytt mot en aluminiumburk, det smakar sött, kiwi. Jag älskade kiwi när jag var lite, jag älskade allt som var grönt. Ett tag åt jag bara saker som var gröna, sen tröttnade jag på det. I längden finns det ingen färg som är vacker nog att vara den enda färgen.
Dimman lägger sig tyngre kring mina anklar, stegen blir tyngre och stjärnorna fler. Klarheten byts ut, och världen slutar strömma in i mig, istället strömmar jag in i världen. Strålar samman med ord, med människor. Marken försvinner under mina fötter, en svag förnimmelse om ett dansgolv och en leende främling är det mesta som finns kvar. Jag vaknar med nya andetag i nacken, men samma små elektriska signaler skickas till mitt huvud. Ångesten ekar på nytt, men idag trycker jag undan den, tvingar mig själv att härda ut, försöker njuta av det. Närheten, jag måste njuta av närheten, nu ligger jag här och njuter av närheten. Jag bygger ett hem bland täckena, vi pratar om att finnas till, det diskuterar vi alltid. Jag och ångesten, vi pratar alltid om att existera för det är något alla alltid har gemensamt. Vi måste ju existera, jag har lärt mig att det är så. Stryptaget blir för stort och jag ber dig att gå. Du tar mitt telefonnummer, och jag hatar dig så innerligt för det, nu får du mig att hoppas. De närmaste tre dagarna bär en dimma runt sig, jag föraktar tredagars regeln. Tredagars regeln förstör mina vanor, jag får inte längta efter fredagen när mitt livs styrs av tredagars regeln. Du ringer på onsdagen, en dag för sent. Jag har små fyrverkerier i min mage och har redan byggt upp vårt liv tillsammans.
- Har du blå ögon? Jag kommer inte ihåg dina ögon, jag gillar inte ögonkontakt.
- Jag har blå ögon, som alla andra.
- Jag också. Vi skulle fått blåögda barn. Alltid blåögda.