Kärlek är något fint. Det är den härligaste känslan som finns. Men innan man får den man vill ha, så måste man stiga över en tröskel. Tröskeln som garanterar att man tagit sig över det osäkra. Med det osäkra menar jag den garantin att det verkligen blir något, att det blir vi.
Tröskeln är den jag kliver över just nu och den ovisshet som hänger med gör mig skör. Ovissheten om allt ska gå rätt till får mina knän att ge vika.

Det här är min första kärlek, första gången i mitt liv som jag har riktiga känslor för någon. Och att inte kunna kontrollera situationen om han vill bli tillsammans lika mycket som jag gör mig osäker. Tiden går långsamt och jag blir rastlös. Osäkerheten om att han ska böja av och inte vilja mer gör mig olycklig. Olyckan i lyckan över att han vill ha mig tar över.

Jag är ny i det här. Kan ligga i timmar och bara gråta i timmar för att jag så gärna vill ha honom. Är det normalt? Och vad beror det på? Varför är jag inte lycklig? För första gången i mitt liv tror jag att en kille har fallit för mig på riktigt.
Samtidigt som jag blir smickrad, så är jag rädd att det inte blir något. Att det ska hända något på vägen, att jag ska göra fel på vägen tills det blir vi.

Den ovisshet som stör mig får mig att bete mig annorlunda. Jag är inte mig själv. Jag är mycket känsligare än vad jag i normalfall är.
Ett exempel är när jag smsar honom och han inte svarar. Varför gör han inte det? Vill han plötsligt inte mer eller är jag bara för ivrig? Det kan inte vara svårt att svara på ett gulligt sms. Kanske är han för blyg eller osäker. Ovissheten om vad som ligger bakom hans beteende är skrämmande.

Som sagt, jag kan inte kontrollera honom. Jag är inte honom. Jag kan inte förstå hur han tänker. Det gör mig olycklig. Jag vill förstå varför han inte svarar.

När jag inte får svar känns det som om jag gör fel. Jag blir olycklig och förstår inte vad jag har gjort då. Jag får väl vara på honom lite mer. Kanske han inte tar mig seriöst. Men samtidigt vill jag inte vara på. Det kan göra att jag skrämmer bort honom.
Åh, det är krångligt och förvirrande. Jag får vänta och se. Längtar till skolan för att garantera min lycka att han fortfarande vill ha mig. För när han inte svara så vet jag inte längre.

Antar att det här är ett vanligt problem. Men jag orkar bara inte vänta i denna ovisshet. SUCK.