träningspåsen ligger i hallen.
jag stirrar blint på den, tänker på morgondagen.
hur jag kommer ligga med ångesten. ångesten som krampaktigt ber min kropp att hålla käft. hålla käft om den osunda förflutna som jag inte vill ha.

jag vill inte höra ropen från min hjärna. den ber mig att dra ut, röra på mig.
jag vill inte bära den tunga känslan på mina smala axlar. jag vill leva mitt liv, utan rösten inom mig som säger att jag kommer bli fet.

nej, det är ingen anorexia, det är inget fel på mig. jag orkar bara inte.
jag är uppdelad på två sidor. den ena halvan är min hjärna, den andra resten av kroppen.
mitt sunda förnuft säger att jag ska ta träningspåsen, orka med att ta cykeln. cykla till gymmet och känna mig ovälkommen p.g.a. min ålder. stirra stint på mina smala armar och inse att jag vill bygga på mina muskler.

men kroppen säger, slappna av! det är SOMMARLOV, och nej du är inte fet ..
jag är emot mig själv, men står fortfarande på min egen sida. jag är kluven.
tänk att träning som var ett intresse. men nu är en plåga. jag vill inte gå dit, jag tycker det är för jobbigt. lata jävel. det finns de som har det MYCKET värre.