Att sakta drömmas om, att långsamt tänkas på.
Att alltid finnas här och där för dig, en axel att gråta mot.
Att det långsamma slemmiga såret som snittats fritt från snigelns kalla sida reser sig är ett faktum.
Att det växer extra ben ur mitt skelett är en sanning.
Att jag kan dräpa liljorna där dom står är ett löfte.
Att jag ska klara mig bättre än dig är ett hot.

Den kvicka lukten av besin sprider sig i rummet.
Han lägger ifrån sig sin klarinett och ser ut genom fönstret,
Han hör musik, ensamma toner från långt långt borta,
toner som utvecklas som benen på en tarantella när den långsamt kväver sitt byte till döds för att bära dess kvälj-gröna skjorta.

Att glömmas bort är inget jag fruktar.
Förhinder är något jag kommer utsättas för.
Men att kommas ihåg för ingenting, är det jag fruktar mest.
Att vara en hjälte utan dåd,
en spindel utan ben
en sköldpadda utan sköld
en orm utan gift
en man utan mening, är så jag kommer kommas ihåg,

det är det, jag fruktar mest.