När jag var liten hade jag stödhjul på min cykel
Dessa gav mig den trygghet jag behövde
för att våga
och frihet att pröva mina vingar
Vetskapen av att de fanns där och stöttade mig
i fall jag skulle falla var tillräcklig
för att få mig att våga åka nerför den längsta nerförsbacken
och ta mig genom den stenigaste stigen
och snårigaste skogen

Så kom dagen då min pappa tyckte
att jag var för stor för att använda stödhjul
och helt sonika monterade bort dem
Det var dagen jag föll

Jag har fortfarande ärret kvar