enligt min mamma så satt jag i gammel
morfars knä så kände jag på hans kind
och frågade; \"kan man inte ta bort det där?\"
han, jag och carro va ute och lekte på
gårdarna vid oppebygård, carro åkte
rutchkana ner och slåg sig så hon börja
blöda näsblod.
resten kommer jag bara ihåg från filmer
sen jag va liten.
han lärde mig rita hus, resten satt i blodet.
han säger alltid till lisa ; \"lilla lisa, nu ska vi
jaga ärtor\"
gammel morfar brukade göra en speciell
grinmarse som nu jag och lisa kan göra. det är
minnet på mig själv jag har kvar.. hans sätt att
sitta vid bordet kommer jag än ihåg.
minnerna kommer alltid finnas kvar. även om han
försvinner. har aldrig förlorat någon så nära, det
är jag glad över också. jag vet inte hur det känns.
men man kan väl förstå. det kommer alltid vara ett
sår kvar i mitt hjärta, det kommer aldrig läka bara
svida. undrar alltid hur det kommer bli efter han är
borta. gammel mormor kommer bli så ensam. dom är
perfekta tillsammans. kommer alltid komma ihåg
hur han va när han va frisk glad, skämtsam, lekte alltid
med oss som barn. han skämtar fortfarande,
men han orkar inte mer ser det ut som. försöker
skämta om det. hur kan man göra det?
hur känns det att vakna upp varje dag och veta att man
ska dö ? vem drar ut proppen och vem släpper taget?
vem bestämmer när det är dags? varenda dag har
jag mobilen på i skolan, mamma lovar att ringa om något
händer. men hur ska man säga tills sin dotter att han är borta?
att han inte kommer tillbringa några fler julafton med oss.
tänker på mina små kusin, dom som kanske inte kommer
komma ihåg den busiga gammel morfar/ farfar som jag kommer
minnas. jag vill gråta. men inga tårar kommer, orkar inte släppa
taget än. han blir bara sämre och sämre för varje dag som går.
kommer sakna dig gammel morfar..
älskar dig..
// erika