Den skiner, glimmar och glittrar. Fasaden som noggrant målats.


Vad vore fantomen på operan utan masker? När alla ser precis allt, då försvinner både spänningen, dramatiken, och glädjen.
Så kanske ska vi ta våra bräckliga vinglas och skåla för de förträffliga fasaderna som vi så noga målat med en glittrande, glimmande och skinande färg?
Valet står mellan det eller att faktiskt inse att vi alltid, var endaste gång, ljuger för varandra och oss själva. Och då ser vi gärna maskerna kvar på, inte sant?


De spricker, skvätter röd vätska över den, som tur är, redan blodröda mattan och slutligen märker vi det. När vi i vår intensiva skål för fasaderna krossar vinglasen mot varandra.

Och när vi lutar oss ner för att torka upp mattan med hushållspappret som vi köpte på ICA för ett utomordentligt extrapris då faller maskerna av ändå.