En promenad när det snart blir skymning – löven ruskar sig lite på marken då det börjar blåsa mer och mer, snart växer det till en storm men det vet jag inte om. Inte ännu.
Det är jag som styr vinden, och det är vinden som styr mig- vi styr varandra i en duett, en duett med violiner, stråkinstrument, för pianoklinket hörs bara när det är jag och vattnet. Nu är det jag och vinden, och vi delar ett mycket känslostarkt musikstycke som ibland blåser bort mitt hjärninnehåll, hjärnan studsar fram och tillbaka och jag måste springa med vinden, ner för backen i det lila-blå-gul-röd-orange-gröna landskapet. Det ser ut som i pocahontas – kan du måla med färger i en vind... det kan ju jag. Jag Använder huvudet och håret som en pensel för att färga blåsten med mina tankar, med mig! Med balettliknande rörelser, snurrar och långa, tunga penseldrag för de tunga och sofistikerade tankarna som ger vinden den där slashasiga looken, den orkar mycket men inte lite, den orkar syresätta stora varelser men inte de små, men de små kvävs inte för de har ju varandra. Det har inte de större varelserna, de går som tunga, snoriga jättar, ensamma runt i ett gröngråare, beskare landskap. De måste ha den tunga blåsten för att överleva, men den gav jag inte till dem. Inte idag, ibland måste man leva ett tag utan syret för att värdesätta det lite högre, lägga det på en röd, guldkantad kudde när man andas det nästa gång.
Idag är ju vinden full av hoppiga, mysiga violiner i höstskymningen, vivace, vivaldi.

liv.