Jag klarar mig själv och finner min inre
frid.
Denna gången klarade jag av fallet bättre.
Jag landade stadigt på mina
egna fötter.

Jag gav av allt jag hade
men sparade lite av min lycka i ett dolt fack i mitt inre.
För tänkbara sitautioner som
denna.

Nu sitter jag här på min tänkarsten i Elleholm som jag alltid sitter.
Tittar jag upp mot solen och kisar så kanske jag kan sluta tänka på
allt jag kunde gjort bättre.
Bättre att vara klok i efterhand och lära sig än att
aldrig
vara klok.

Jag är lycklig.
Jag menar,
här sitter jag och duger precis som jag är!

Ensam.
Men jag behöver inte hävda mig
och utöka min vänskapskrets för att synas på alla bilder och alla fester
för att känna mig trygg.

Bara osäkra människor lever så.


Jag är trygg i mig själv.
Fokusen är total i en omgivning av förvirring.
I alla fall för stunden.

För varje dag som går växer självkänslan så mycket att detta året
kanske
jag klarar vinterns gråa dagar med bravur.

Jag betvivlar numera inte min framtida lycka.
Det finns en lycka där ute även för människor som jag.
Positivitet ger resultat.
Jag betvivlar nu inte att jag är en människa som kan ge och få tillbaka lika mycket.


Jag har så mycket sprudlande skratt inom mig som väntar på rätt tillfälle att få en helhjärtad person på fall.
Smitta honom.
Beröra.

Att förakta mig själv och hur jag ser ut och är numera passé.
Jag har mina fall att tacka för min styrka.
Det kommer aldrig stiga mig åt huvudet,
jag har bara skaffat mig lite perspektiv och insikt.
Jag besitter fortfarande en blygsamhet och en ödmjukhet som klär mig.

Livserfarenheter har hjälpt mig.
Jag ser fram emot fler.

För första gången någonsin , i hela mitt liv vågar jag säga det och vara stolt:

Jag är Victoria.
Jag älskvärd och fantastisk.
Men framförallt...

...jag förtjänar det bästa jag kan få !