Hans blickar bränner hål i mitt hjärta, och jag ökar takten på mina slöa steg för att hinna bort ifrån honom innan jag är fast. Jag kan känna hur hans isblåa ögon stirrar mig i ryggen när jag förskräckt försöker ta mig förbi denna energi som omringar mig och nästan gör det omöjligt för mig att gå ifrån honom. Bara sådär utan att ens skrika ett ord till honom. Hans vänner skrattar lite grann som dom tror är för tyst för att jag ska kunna höra när jag rundar Caféet och dom inte längre kan stirra mig i ryggen. Men jag hör inte hans skratt, nej min Teos mun hålls igen pressad och för en stund tror jag nästan att detta gjorde lika ont för honom som för mig. Men jag tror fel angående det, det måste jag göra. Jag står lutad mot tegelväggen och försöker att tvinga tårarna stanna inombords, men för rädsla att jag inte alls är tillräckligt stark så rotar jag upp mina såpbubblor i min svarta handväska. Jag öppnar locket och blåser några mästerverks bubblor.

Jag rätar upp mig och tar ett första steg bort ifrån tegelväggen, försöker att stå stadigt och starkt på mina ben. Och skyndar mig genast bort från tegelväggen och Teo och hans vänner. Jag fortsätter att blåsa bubblorna på vägen mot någonstans. Iakttar dom runda små mästerverken som lyser lite rosa gult och en massa andra vackra färger, iakttar dom när dom spräcks och tar farväl utav sina vänner. Skrattar till när en och en annan svävar mot mig så att jag kan pussa dom med mina rosa läppar. Jag får diskmedel smak på läpparna efter att jag pussat dom små söta filurerna, men det gör mig ingenting. För det är deras kärleks smak, och jag tackar och tar emot den kärlek jag får. Jag går förbi Ica supermarket och funderar på om jag verkligen bör gå så långt ifrån hemma då det snart börjar bli mörkt. Jag står och tittar upp mot den brinnande himmelen och lägger sedan ner såpbubblorna.

’’Nu vill jag inte hålla tårarna inne mer. Jag vill gråta till den brinnande himmelen och se världen gå sönder på mitten. Så min kära Teo kan vara på ena halvan, och jag kvar på den andra.’’ Viskar jag för mig själv.
En lite äldre man och en dam stannar upp och kollar djupt in i min tomma blick, dom ser på mig med sorgsna blickar båda två. Och jag ler ett leende utan innebörd mot dom. För att dom ska stänga av sina skuldkänslor av att dom inte säger ett ord till mig. Ett litet ord, en fråga, någonting som kan ljusa upp min värld. Det är inte deras fel vill jag säga. Jag vill krama om dom och tacka för dom vänligt oroliga blickarna dom ger mig, men springer istället därifrån med det där innebörds tomma leendet lämnat kvar hos dom.
Jag kan känna att dom följer mig med blicken, när jag utan att se mig för springer rakt över vägen.

En bil tutar, och jag skäms över att ha varit så ansvarslös så jag ger inte ens föraren en ursäktande blick. Tårarna som hejdlöst rinner suddar ner min syn på allting runt omkring mig, och jag snubblar ett par gånger på mina egna klumpiga fötter eller på någon sten.

När jag panikslaget lutar mig mot en husvägg för att lugna ner mitt hjärta och samla mig så är solen redan nere. Och jag befinner mig någonstans där jag verkligen inte borde vara.
’’Jag kan inte sluta andas hans sista kärleksord som jag tillät mitt hjärta att tro på. Kan inte rå för att jag fortfarande låter solen gå upp och ner, bara för att finnas ifall han skulle vilja ha mig tillbaka. Och nu står jag panikslaget lutad mot en husvägg och pratar för mig själv också.’’ Jag kollade uppåt och möttes utav en liten pojke i kanske åtta års åldern som stirrade på mig i pyjamas lutan mot balkongräcket.
’’Vad är du för en konstig tant?’’ Steg det ur pojkens strupe.
’’Ja du pojken lilla, ibland undrar jag exakt samma sak.’’
’’Brukar du alltid prata med dig själv?’’
’’Ja, när orden behöver bli sagda men ingen annan än jag har viljan att lyssna.’’
’’Jag kan lyssna på dig tanten.’’
’’Tack, men det är nog bara jag som förstår endå så. Om ens jag förstår.’’
’’Okej. Men nu måste jag nog gå och sova annars kommer jag inte upp imorgon. Borde inte du också gå hem och sova, så att inte din mamma blir arg?’’
’’Det borde jag nog. Hej då.’’ Svarade jag och gick sakta bort från huset, och jag styrde inte benen hemåt. Utan till någon annanstans. Där jag kan vara för mig själv och prata med mig själv, säga orden som behöver bli sagda med lyssnande öron i närheten. Om så än dom öronen är mina egna.

Luften börjar bli kall och en eller en annan vind blåser lite då och då och leker med mitt blonda hår. Håret på mina armar reser sig och jag ångrar att jag valde att bara gå klädd i ett vitt linne och mörka jeans idag. Jag tycktes mig höra steg bakom mig men när jag vände mig om för att se om någon så var det ingen där, bara jag och ensamheten själv. Nu hade jag kommit in på en skogs stig, som jag tror leder till en strand. Vinden lekte med trädens grenar och löv, och alla skuggor som min mobils ficklampa gjorde skrämde slag på mig.
’’Hur kan folk förvänta sig att jag ska kunna gå på benen utan att snubbla och sedan skrapa upp knäna, när jag vant mig med att ha kryckor i två år nu? Och hur kan man förvänta sig att ett litet barn ska kunna cykla på en cykel utan stödhjul bara sådär? Teo var mina kryckor, och mina två extra hjul. Jag kan inte bara gå utan att ramla ner, jag kan inte bara cykla utan att tappa balansen. Jag visste att jag aldrig skulle ha gått och kärat ner mig sådär, men jag kan inte rå för att jag trollbindes så fort jag såg hans maskulina drag. Och hörde hans mörka röst.’’ Sa jag till mig själv och naturen med hack lite där och här pågrund utav gråt klumpen som befinner sig i min hals. Jag fortsatte att gå utan ett ljud, för nu kändes det plötsligt att det inte fanns några ord kvar att säga. Inga fler andetag att andas. Det kändes tomt och kallt inom mig, inte längre den där värken i hjärtat som gjort det nära omöjligt för mig att andas. Tårarna ville inte längre rinna, utan dom torkade ut inom mig istället. Minnena av dom två åren med Teo spelades upp i mitt huvud. Och jag blev övertygad om att det inte längre kommer bli något mer Oss angående Han och Mig. Jag kom fram till stranden, och en hög klippa låg lite längre bort.
’’När Amours kärleks pilar träffade dig och mig, slog han sig i pannan och suckade. Han hade träffat fel personer. Och när ödet bestämde att vi skulle träffas, valde dom fel ödes vägar åt oss.’’

Teo min lilla Teo, denna klippa över det iskalla och stormande havet är min sista väg. För att jag ska kunna födas om och bli träffad i bröstet utav fler Amours pilar, behöver jag skaffa ett nytt öde. Ett nytt liv.
Men Teo, jag hoppar inte ner ifrån denna klippa, om det var vad du trodde, så var det aldrig min plan. Utan jag skriver denna lapp till dig, och stoppar i denna tomma cola burk jag hittade här, och kastar i det i vattnet. Som ett farväl, så att du kan slitas ur mitt bröst och läggas i denna cola burk. Så jag kan få ett nytt liv, träffas av fler Amours kärleks pilar. I samma gamla vanliga kropp. Men med en förnyad själ. Farväl Teo, farväl.