Att öppna ett fönster när man är tung av saknad går inte. När den kvava luften tar andan ur dig och du ser inte klart för du har en snöboll i halsen som tycks smälta upp och ner – upp till dina ögon där snön sticker och vill rinna neråt igen. Så dina handleder går nästan sönder när du bänder dem för fönstrets och din egen skull. Och när du väl fått upp det finns ingen energi kvar så du ligger bara på sängen i fosterställning och försöker komma på en ekvation som är lika med att orka vänta. Veckorna som är tusen år. Sen ringer du honom för värmen som ska ta bort all snö. Han ska placera en permanent värmekälla i din mage tills ni träffas. Men när han svarar är hans röst lika kall som snön. Att hålla i telefonen blir tyngre än att öppna fönstret. Men du samlar kraft och skriker och på något sätt brinner det inom dig. Besvikelse, frustration, men främst ilskan. Ilskan brinner. Det blir feber i hela din kropp – varmt om kallt och du yrar. Och du har skrivit ner alla orden på ett papper men de har redan tagit slut och du har sagt dem på fel sätt. Han förstår inte. Vill inte förstå. När han säger det ofattbara skriker du ännu mer för det är det sista du kan göra. Sen tänker du att de får begrava dig imorgon, du kommer aldrig orka någonting någonsin och du kommer aldrig älska och hata någon så mycket på en gång och du kommer aldrig bli kär igen. Du dör. Allt av dig verkligen dör. Din kraft, din syn, din intelligens (fast den var redan förlorad sedan första kyssen), ditt hjärta (hela din kropp) och till och med din hjärna. Din hjärna kommer vara död ett bra tag. Tills du fattar att det handlar om dig också och inte bara honom. Så du kommer vakna igen och smälta bort all snö själv. Glöm inte att du brann när du hatade också