Paniken stiger
och jag är försvunnen
någonstans där emellan
ångesten och paniken
borta bland självhat
och meningslöshet.


jag har drunknat i
tomheten mina ögon bär
och flytt djupare in
i en självdestruktiv
ensamhet, som jag blivit
alldeles för beroende av.


(orden jag böjer blir
så fruktansvärt fel.
jag förstår knappt
själv vad jag vill säga)