”Att du vågar. Att du vågar sitta där och snegla på din egen patetiska spegelbild i mina tårar utan att göra något, utan att säga något, för att trösta. Att du bara kan sitta där tyst och orsaka mer smärta. Vart är leendet du vet att jag förväntar mig, vart är kyssen och tryggheten i din famn som du så länge bett om att få visa? Jag förstår ingenting, och det gör mig förbannad. Sist gång vi pratade om möjligheten till den här stunden så stod vi i regnet mitt i natten, och åter igen, såg du på mig med dina sorgsna ögon, och frågade varför, varför jag inte bara var med dig.. Nu, sitter du där så mycket mindre till människa än du fått mig och tro att du är, och gör ingenting för att lindra effekten av ditt eget svek mot mig, och det ännu större sveket mot dig själv.



Du lägger handen mot nedre delen av min rygg, stryker den längs ryggraden. Ett halv lamt försök, men det räcker. Jag vänder mig mot dig, tar din hand, borrar ner ansiktet i din axel. Så sitter vi, länge. Jag frågar dig när du kommer hem igen. Du vet inte. Före helgen, efter.. ’Kom före då!’ Du ska försöka. Men.. ’Men?’ Du ska på dejt i Stockholm.

Jag vill springa.

Jag vill plocka upp någonting och slänga i huvudet på dig,

vad fan håller du på med?

Du tänker lämna mig här ensam för att åka på blind date? Du kommer lämna mig här, ensam, för att åka på.. blind date..

Vad fan håller jag på med?

Varför har jag låtit en tillit växa i mitt hjärta för en människa som ger blanka fan i hur jag mår? ’Säg att du är upptagen..?’ Behåller lugnet. Tar tag i lugnet och tvingar det att vara kvar. Du tvekar, säger;

’Jag kan inte vara med dig.. Du vill inte vara med mig’..

Jag går, för jag hittar ingen anledning alls till att vara kvar, hittar ingen orsak till kärleken jag känner, gränserna i mig själv jag är villig att korsa för din skull, för jag inser att du aldrig skulle göra detsamma för mig.


Så jag går.”