Människor beskriver kärlek som de människor de älskar för stunden.
Självklart är det så. För det är ju ens egna kärlek.
Känner alla samma sak?
Känner alla den här starka känslan av saknad och sorg när människan inte finns i närheten?
Känner alla tomheten när man lägger sig ensam om kvällarna?
Känner alla tårarna som rinner på kinderna när man tänker på allt som man varit med om?

Känner jag kärlek starkare än alla andra?
Skulle jag klara av att sluta bli älskad?