jag tänker låtsas må bra, så alla bilar kan passera,
ni kan nicka förstående och låtsas som inget,
så all american rejects kan fortsätta sjunga dance inside på min dator,
och så solen kasta sina jävla strålar på allt som egentligen fortfarande är mörkt och dyster.
speciellt jag.
förstår inte,
hur jag kunde bli sårad för det här.
förstår.
ingenting.
du gjorde så jag föll,
men det är inte det hårda.
det hårda är nu det som återstår,
- att resa mig upp igen.
ska radera dig från minnet,
markera dig med datamusen och trycka på erase.
tänk om det kunde vara så enkelt.
önskar jag hade sagt allt jag sa,
innan,
innan allt.
eller så hade jag bara kunnat blunda,
blunda för det jag trodde var förbi.
blunda för de minnen som spelas upp som en svart-vit gammal film,
som är tryckt på repeat.
men så enkelt är det inte.
inte nu.
inte sen.
aldrig.
men nu gäller det att skaffa ett andrum,
innan jag kvävs av mina egna tankar.