Hans isblåa ögon vars innehåller en sådan värme just nu här ikväll, borrar in sig i mina grön bruna och jag blickar ner lite åt sidan för att han inte ska kunna se ända in till mitt hjärta. För lite pinsamt skulle det allt bli om han lyckades se mitt inre, och endast hans namn står skrivet där. Han följde mina ögons riktning och nu såg han med den mossiga stenen som jag fäst min koncentration på, och mitt hjärta som bulta hårt i min bröstkorg.
’’Cecilia… snälla, sluta använd dina ögon till att kolla på någon mossig sten. Kan du inte använda dom till att kolla in i mina ögon? Jag vill verkligen se dina ögon.’’ Min prins såg frågande på mig, och mitt hjärta smälte likt smör i solsken. Jag svalde den lilla fjärilen som tappert klättrat upp i min strupe och kollade åter igen in i hans ögon. Vi såg in i varandras ögon, utan att säga ett ord på ett tag, solen började gå ner och speglade sig i vattnet.
’’Din mamma har berättat för dig redan va? Råkat försagt sig eller någonting?’’ Bröt helt plötsligt Albin tystnaden med. Jag förstod på en gång vad han pratade om och jag nickade lite sorgset. Under tiden min mamma och jag ätit middag så hade mamma fråga mig om jag var ledsen över att Albin skulle flytta. Men jag kunde inte vara ledsen över någonting jag inte visste om.
’’Förlåt, jag skulle berätta det för dig när det var rätt tillfälle.’’
’’Hade rätt tillfälle varit idag, på våran tre års dag?’’
’’Ja, den bästa dagen jag kunde komma på i alla fall, för jag vet inte riktigt om det finns någon rätt dag.’’
’’Berätta allting, vart ska ni flytta, kan du inte stanna, älskar du inte mig längre?’’ Frågorna hade bara hoppat ur munnen på mig, och jag bet mig hårt i läppen efter den sista frågan. En svettdroppe rann nedför min panna, han tvekade på svaren och jag knep händerna hårt i mina knän.

’’Vi ska flytta till … vad det känns som för mig, andra sidan jordklotet ifrån dig, jag vill så jätte gärna stanna. Men pappa och mamma har fått jobb i någon stad och dom behöver verkligen dom jobben. Såklart jag älskar dig! Jag har sagt att jag för alltid kommer älska dig, och för alltid för mig är inte bara tre år! Det är tills vi båda dör utav hög ålder. Du förstår inte hur det känns för mig att behöva lämna någon som dig, sin egna prinsessa och .. Cecilia, snälla tvivla aldrig på att jag älskar dig!’’ Han hade höjt rösten på dom sista orden och jag kunde inte längre se Albin klar, nu var han och hela världen runt omkring oss suddig utav mina tårar och jag svalde om och om igen för att tårarna inte skulle börja rinna. Är det verkligen sant det här, eller kommer han brista ut i skratt om en sekund eller två och skrika att han lurade mig allt där. Fast jag känner Albin, ganska väl, och han skulle aldrig kunna skämta om någonting sånt här. Men det värsta var fortsättningen på hans svar.. för jag har vetat hela tiden att det är någonting mer, någonting värre han inte sagt till mig än, som jag känt varje gång han kysst mig. Det är någonting värre som vilar på hans tunga. Albin, Albin, kan du inte bara bespara mig den här smärtan och berätta. Eller bara ta mitt ansikte mellan dina händer och kyssa mig. Utan det där lilla besväret som jag känt dom senaste dagarna. Åh Albin min Albin.
’’Men det är någonting mer jag måste få säga, berätta för dig…’’
Nu kommer det, Cecilia, håll hårt i honom nu, för nu kommer det! Släpp honom aldrig vad som än händer! Han tog mina två händer i sina.
’’…Jo, det är faktiskt så att jag har cancer, min Cecilia. Det är även delvis vi ska flytta, för att förflytta mig till ett bättre sjukhus. Det kommer bli tufft för mig med mina hjärt problem och min svåra astma och nu denna cancern.’’
Han höll fortfarande hårt i mina nu darrande händer, och jag hörde på hans ord att han tränat mycket på det här. För att låta så stark som möjligt. Bara för att lugna mig. Förlåt Albin, men du lyckas inte.
’’Men du kommer bli bra igen, eller hur?’’
Nu rann tårarna hejd löst. Min älskade Albin. Du förtjänar inte allt det här, åh min Albin.
’’Det får vi hoppas på. Men Cecilia, även om jag inte klarar det, eller om jag klarar det. Så kommer jag alltid vara med dig. Bara några dimensioner bort. För det finns ett land, där det finns tusen gröna ängar med miljontals vackra blommor på. Och en alltid skinande sol, och regnbågar, hundratals av dom också faktiskt! Det går inte att förklara den här platsen. Men där, ja där kommer jag alltid att finnas. Och jag kommer vänta på dig, enda tills för alltid inte längre finns. Jag måste gå nu, vi åker imorgon, farväl min Cecilia, jag älskar dig verkligen.’’
Han reste sig upp och gick ifrån mig, för varje steg som han gick, kände jag hans kropp försvinna ifrån min famn. Adjö då, Albin, jag kommer aldrig släppa dig riktig helt även om jag en dag kommer önska att jag kunde.







Fyra månader efter:
Mamma hade suttit vid frukost bordet när jag traskat ner för trätrappan med en sorgsen och orolig blick i ansiktet. Hon hade stängt av sina känslor och kallt men endå omsorgsfullt, sagt att Albin inte hade vaknat upp imorse. Hans cancer hade efter fyra månader tagit hans liv.
Jag hade inte sagt ett ord, bara sprungit därifrån, med fortfarande tovigt hår, barfota och endast mitt vita nattlinne. Tårarna hade inte lämnat ögonvrån förrän jag ramlat på en sten på stigen till berget där du lämna mig för fyra månader sedan, minns du Albin?
Men jag vet Albin, att du väntar på mig på den där platsen, som jag inte förrän efter ett tag kommit på vart den ligger. I mitt hjärta, för ja, där kommer du alltid att finnas. Min Albin.


Förresten Albin,
jag vet att du såg fruktan i mina ögon den dagen.
Men jag vill bara att du vet, att jag fruktar inte
längre din dödliga cancer för jag vet,
ja jag vet att du väntar där inuti mitt hjärta.
Jag fruktar den inte längre, för jag litar på dig.