Jag vill vara en äkta poet, en sådan som knappt existerar längre. Vara stamgäst någonstans, sitta i timtal med en kopp kaffe och klottra i en gammal skrivbok med svarta pärmar av hårt sammanpressad papp samtidigt som jag funderar över meningen med livet.
Publicera mina dikter på poeter.se. Emellanåt även kortare noveller.
När något av mina alster publiceras i en tidning eller vinner ett pris kanske jag går på krogen och dricker rödvin om jag känner för det. Ibland släpar jag med mig ett anonymt ragg av valfritt kön hem till min lilla lägenhet utan balkong, där väggarna är mer eller mindre tapetserade med teckningar, tavlor och konstiga afficher. Men för det mesta går jag hem ensam, dricker en kopp te och tittar på månen tills ögonen nästan faller ihop.
Mitt liv är oorganiserat, och ibland har jag ångest. Då skriver jag mörka dikter. Så småningom bleknar ångesten, och jag föds som en ny människa. Min återfunna livslust får mig att slå upp alla fönster på vid gavel och släppa in den strålande solen. Den får mig att ösa ned alla utkast och ihopknycklade papper på skrivbordet i en stor säck. Den kan till och med få mig att plocka fram dammsugaren ur städskåpet och ta en vända i hela lägenheten samtidigt som indierock strömmar ut ur högtalarna. Om det är sommar tar jag in en blombukett och sätter i vas.
Sedan tar jag en lång promenad och kommer inte hem förrän det börjar mörkna.
Och framför allt: Jag ska aldrig tvätta mina strumpor.