Det snörrar, jag får svindel
men mina fötter är ett med marken.
Så jag hoppar och skriker,
för att ta mig ur cellskräcken som sluter mig.
Jag omringas av en rök som kväver,
med hjälp av mina ögon, vidöppna, trånar jag efter luft.
Ofrivilligt slöts jag och allt blev mörkt.

Sakta och osäkert ser jag ljuset igen.

Tills paniken slår till,
fruktan, jag är dömd.