När han gått stapplar jag ut i badrummet och tappar upp ett skumbad. Innan jag kryper ned i det varma vattnet blandar jag en whisky cola i ett stort glas. Jag har inte nyktrat till ännu sedan gårdagen och har inga planer på att göra det de närmaste timmarna.

- Jag bad om sen utcheckning, hade han sagt innan han åkte iväg på sitt möte. Han satte sig på
sängkanten, uppklädd i svart kostym, silvergrå skjorta och svart slips.
- Sov du så länge du vill.
Han kysste mig på pannan och stoppade täcket om mig. Jag gnydde något obegripligt till svar och låtsades somna om. Medan jag ligger i badet känner jag hur en välbekant känsla sprider sig i magen. Buset. Jag känner mig som en fjortonåring som är ensam hemma en lördagkväll och som lovat sina föräldrar att inte ha fest. Vi har en underlig relation, jag och han. När vi lärde känna varandra var han i samma vakuum som jag är nu. Känslan av att ha enorma resurser och oförmögenheten att stiga upp och göra något. Göra vad som helst. Han hade spelat. Spelat för mycket. Krossat förtroenden och vänskapsrelationer. Svikit. Slutat. Stängt in sig själv för att inte skada mer. Jag kände igen allt och därför kunde jag beröra honom.

- Vet du om att allt jag byggt upp under de senaste två åren varit för att vinna dig? frågade han. För att imponera på dig.
- Jag vet, svarade jag.
Men jag visste att han kunde göra vad som helst. Han är en av de intelligentaste människor jag någonsin träffat. Ändå kan jag bräda honom med några få ord, några väl valda meningar. Bara för att jag har det där som berör honom.

- Jag vill att du ska jobba för mig, sa han så snart företaget började gå bra.
- Ok, sa jag och båda visste att jag aldrig skulle arbeta för honom, någonsin.
Jag skulle aldrig kunna ta order från honom. Istället skulle jag driva honom till vansinne och stjäla hans energi till den grad att företaget skulle ta skada.
- Du lurar dig själv, brukade jag säga. Du kommer att gifta dig med en muslimsk kvinna från ditt hemland. Vänta bara.

Jag sluter ögonen och låter whiskyn verka och tankarna vandra. Ensamheten känns välkommen, som alltid efter en galen kväll. Varför gör jag allt det jag gör? tänker jag medan jag sveper resten av drinken och masserar in shampoo i håret. Jag vill ut till minibaren och musiken. Den hörs inte in i badrummet. Men jag vet. Bara på gränserna finns det utrymme där kroppen tillverkar tillräckligt mycket adrenalin för att jag ska kunna glömma på riktigt eller minnas på riktigt. Vilket spelar ingen roll. Inatt glömde jag, idag ska jag minnas. Men det är samma väg dit. Till känslorna. Jag har glömt hur det känns att hålla en penna i handen och låta den skriva av sig självt. Glömt hur det känns att bli uppslukad av något man varken älskar eller hatar utan av något som man bara måste göra, måste för att vara levande. Nu dricker jag mig levande, jag knullar mig levande och leker mig levande. Jag balanserar på kanterna och skriker ut mitt segervrål över den grå massan när jag överlevt ännu en overklig natt. ”Jag kan göra vad som helst”, upprepar jag för mig själv och sedan gör jag vad som helst utom att fatta pennan. Om jag skriver har jag alltid en bra ursäkt för det. Ett mejl, en skoluppgift, en tidningsartikel. Något som ligger utanför mig och som saknar egentlig betydelse. Jag vill inte acceptera att skrivandet är det enda jag har kvar att återvända till om allt annat omkring mig rämnar. För jag har glömt hur man gör. Pennan har blivit blytung, laptopen känns för opersonlig och orden är bara ord, de lever inte.

Jag mötte upp honom i hotellbaren. På tåget på väg dit hade jag bytt om till en kort svart kjol, en mörkröd skjorta och en kort svart kavaj. Dessutom hade jag kommit på en projektplan som jag visste att han skulle gilla. Men det var inte därför vi träffades, även om vi alltid låtsades att det fanns ett ärende. Jag hade börjat dricka redan på tåget och när han väl kom var jag som en otålig travhäst några sekunder före loppet. Blodet pumpade, jag ville göra någonting farligt.

- Jag skulle vilja få dig att komma, sa han efter att vi gått igenom projektet och beställt in en flaska champagne för att fira.
- Damtoaletten om två minuter, sa jag och gick ut till foajén. Jag såg mig i spegeln och
småskrattade för mig själv. Jag hade inte rakat bikinilinjen men det orkade jag inte bry mig om. När dörren öppnades bakom mig gick jag in på en av toaletterna utan att vända mig om. Han följde efter och låste bakom sig. Jag hävde mig upp på handfatet och lät benen glida isär. Han drog ned mina trosor en aning och tryckte in sitt finger. Det är en förbannelse, tänkte jag, att de män som inte kan få upp den alltid är så förbannat bra på att tillfredsställa kvinnor. Men så är det ju också just därför. Förbannelsen är hans, eftersom en kvinna i nio fall av tio trots allt väljer det vanliga sättet om hon nu måste välja.

Han frågade en gång.
- Varför inte du och jag?
Och jag svarade med den brutala sanningen.
- Du har ju sagt att det inte spelade någon roll, sa han och för första och enda gången lät han
sårad.
- Jag har sagt att det inte spelar någon roll så länge det handlar om en älskare, svarade jag. För en riktig relation gäller helt andra kriterier.

Det är en av anledningarna till att jag alltid förstått att han skulle gifta sig med någon av sina egna. Om han inte gjorde det skulle han för alltid oroa sig för att bli lämnad. Det skulle bli hans sätt att fullborda sin manlighet. Han visste bara inte om det ännu. Samtidigt är det ödets ironi att det inom Islam finns en enda giltig orsak för en kvinna att få ta ut skilsmässa från sin man: om han inte kan få upp den och därmed tillfredsställa henne sexuellt.

- Är allt okej där inne?
Knackningarna på dörren blev hårdare.
- Jadå, ropade jag tillbaka och kvävde mitt skratt. När vi gick tillbaka till bordet tittade
bordsgrannarna på oss med en blandning av hänförelse och avsky.
- Du, viskade jag.
- Yes love? frågade han mjukt och fyllde på våra glas ur den ännu orörda flaskan.
- En svartskalle i kostym, champagne, en hotellbar och en blondin, sa jag.
- De tror att du är prostituerad.
- Ja.
Han böjde sitt huvud bakåt och gapskrattade.
- Det skålar vi för! sa han med sin bullriga stämma.
- Skål! sa jag och klirrade med mitt glas mot hans.

Den efterföljande middagen på den lilla libanesiska restaurangen blev förmodligen inte mindre störande för omgivningen. Vid det laget var jag ordentligt berusad och passade på att starta ett högljutt meningsutbyte om Islam medan jag drog av fruktkött från kronsärtskocksblad som om jag inte sett mat på flera dagar. Han betraktade mig med ro och svarade svävande på mina frågor, sådär som alla troende människor gör, och jag eldade upp mig ännu mer.
- Vi tar in på hotell, sa han.
- Sheraton! sa jag.
Vi gick fram till receptionen och jag upptäckte att jag inte kunde gå riktigt rakt längre.
- Hello, sa jag och spände blicken i kvinnan bakom disken. We are Mr and Mrs Hussein and we would like to check into our room now.
- Ok… how was your name again? sa hon och började knappa på ett tangentbord.
- Hussein. We had reservations for tonight but our flight was a little late, sa han med överdriven brytning och jag höll på att kvävas av skratt.
Kvinnan bakom disken knappade frenetiskt på datorn.
- Just a second, sa kvinnan efter en stund. Sedan försvann hon in i ett rum bakom receptionen och återkom med en manlig kollega. De upprepade proceduren med att knappa in både för – och efternamn i datorn.
- We are so sorry, there must have been some kind of mistake, sa mannen. Would you like a smoking or non-smoking room?

Vi blandade varsin drink och satte oss i de fyrkantiga, svarta skinnfåtöljerna. Utanför det enorma fönstret glittrade Stockholmsnatten som en oinfriat löfte och jag längtade ut. Ut till pulsen, till barerna och till människorna. Otillfredställelsen som blivit mer regel en undantag i mitt inre, oavsett var och med vem jag befann mig.
- Vi går till hotellbaren! sa jag.
- Jag är trött nu, sa han och lossade på slipsen. Jag har ett möte tidigt imorgon. Festa för allt du
är värd här på rummet om du vill, men för mig blir det bara den här drinken.
- Tråkmåns, sa jag surt.
- Kanske det, sa han mjukt.
- Snälla, bad jag.
- Nej.
- Snälla.
Han tittade trött på mig.
- Ok, sa han. Vi går ner och tar en drink. EN.
- Tack, svarade jag och kände mig lugnare.
Vi gick aldrig till hotellbaren. Istället satt vi och pratade tills de ringde från receptionen och sa att våra grannar klagat på den höga musiken.
- Tråkmånsar, muttrade jag. Alla människor är tråkmånsar, det är bara jag som alltid är rolig.
- Jo, jag vet att du brukar tycka det, småskrattade han och vred ned ljudet med fjärrkontrollen.
- Jag är dömd till ensamhet, klagade jag.
- Jag är din vän, sa han.
- Du är inte min vän, sa jag.
- Vad är jag då? frågade han.
- Jag vet inte, men du är inte min vän och du betyder inte någonting särskilt.
Jag mindes inte själv att jag sagt så. Han berättade det för mig senare. Jag hade druckit i tolv timmar i sträck och någonstans där på hotellrummet fann även min rastlösa kropp sin gräns. Jag minns inte hur eller var, bara att jag vaknade nedbäddad i den stora dubbelsängen.

Jag virade in håret i en handduk och min kropp i en annan. Mina fötter gjorde våta märken i heltäckningsmattan. En ny drink eller välja musik först? funderade jag en bråkdels sekund och älskade mitt liv våldsamt mycket. Sedan försökte jag göra båda sakerna samtidigt. Efter att jag dragit upp de tunga gardinerna lade jag mig i sängen och kedjerökte cigaretter medan jag betraktade en grå och regnig stad där utanför. Bilar åkte över bron och vattnet krusades av vattendropparna. Jag fylldes av en sällsam känsla. Drinkarna smakade mer och mer illa i takt med att utbudet i minibaren blev mindre och mindre. Till slut fanns bara gin och apelsinjuice. Men effekten skulle bli densamma och jag har aldrig varit särskilt kräsen. Någonting fick mig att börja gråta. Jag var inte olycklig. Jag började tänka på min mamma.
- Varför lämnade du mig, sa jag högt ut i luften.
Hotellrum är fantastiska platser. Väggarna svarar aldrig. Inte som de gör på platser som man känner. På ett hotellrum är man säker och kan ställa vilka frågor som helst.
- Varför lämnade du mig! sa jag, den här gången högre och nu var det inte en fråga utan en anklagelse.
Jag kurade ihop mig på sängen och snyftade så att hela kroppen skakade. ”Mamma”, viskade jag. Rummet slöt sig om mig, tröstade mig och lovade att bevara mina hemligheter för alltid.

Det började bli dags att checka ut och jag samlade ihop mig själv igen. Minibaren var tom sånär som på en liten burk med jordnötter och jag tyckte nästan synd om den. Ett tillbehör. Jag kunde inte erinra mig en enda person i min bekantskapskrets som uppskattar jordnötter. Ändå finns de överallt. Går man in i en bar blir man påtvingad de förbannade nötterna. ”Har ni något tilltugg?” ”Vi har bara jordnötter.” En suck och sedan sitter man och tvingar i sig några stycken för att underlätta drickandet. Man äter dem med resignation. I barer, i hotell, på flygplan. Men ingen gillar dem. På tv:n började samma spelningslista om för fjärde gången. Det var verkligen dags. Jag packade ihop och stålsatte mig inför att behöva checka ut och skriva på.
- Skicka kvittot till mig sedan, hade han sagt.
- Måste jag gå ner och skriva på? hade jag frågat surt. Kan inte du göra det när du går på
morgonen?
- Nej. Du måste göra det. Och annars kan du ju inte äta frukost eller någonting.

Jag hade faktiskt ätit frukost innan jag började dricka. Pannkakor och mjölk och te. Bland kostymklädda affärsresande och barnfamiljer. Jag satt där och betraktade dem och undrade om de betraktade mig på samma sätt. Men jag kunde inte njuta av frukosten. Jag längtade till ensamheten i det tomma hotellrummet med samma intensitet som jag natten innan hade längtat till de blinkande ljusen, ljuden och människorna.

Jag checkar ut och skriver på. Det är ändå inte samma personal som när vi kom, tänker jag och pratar svenska med receptionisten. Men jag är inte helt säker. Jag kan inte för mitt liv minnas hur hon såg ut.