Att leva i en värld där man inte passar in är svårt nog. Men mer komplicerat blir det om man har en sjukdom. Den jag har, tar över mig totalt. Jag orkar knappt något längre. Jag lever i en värld av förvirrig, en värld fylld av frågor, som världen inte är kapabel till att ge. Vad är mest plågsamt: att ha frågor, eller att ha vetskapen om att man aldrig kommer att få ett svar?

Jag ser den flickan, Hon heter Cassandra, och hon finns inom mig. Hon ser ut som en ängel. Ljus hy, nästan vit, bakom henne kan man skymta vingar. Mörkt, lockigt hår. Men, bakom det fantasifulla yttre finns såklart det inre, mindre glamorösa verkligheten.

Cassandra drar ner mig. Långt under jorden. Hon leder mig långsamt in i mörkret omgring oss.
- Vart är vi påväg? flämtar jag.
- Shut up, väser hon.
Jag är vilseledd, jag är bortkopplad. Hon tvingar mig till hemska saker. Som att skära i huden på mig själv, eller leka med människor så de blir rädda- Hon bara förstör- Men så kommer en grön ljusstråle. Den skär rakt in i Cassandra. Jag sväljer försiktigt, och när medicicinen, den räddande abilify når magen, så dör hon.