De träffas på ett avskilt cafe.
För att få en början eller ett avslut
på en varken påbörjad eller avslutad relation.

De känner varandra bättre än några andra och egentligen inte alls.

Hon säger att hon har börjat bita på naglarna igen. Att det troligen är hans fel.
Han erbjuder henne pengar till en manikyr. Hon svarar honom inte.
Istället säger hon att hon inte kan sova längre. Att mardrömmarna där han dyker upp som plötslig joker rider henne. Nu rycker han på axlarna och säger att hon även finns i hans drömmar.

Nu blir det tyst. Hon går iväg till damrummet och han beställer ännu en kaffe. Svart. Och någon tänker att det här går ju riktigt bra. Och någon tänker att det fungerar ju inte alls. Eller så tänker de samma sak. Växelvis. Eller samtidigt.

De är sammanbitna då de åter sätter sig vid det runda bordet vid fönstret.
De lutar sig tillbaka. Ser på varandra. Funderar över vad som hände och vad som aldrig gjorde det.

- Vad händer nu? undrar hon.
Han rycker på axlarna.
- Vad vill du ska hända?
Hon skakar på huvudet.

De sitter tysta. Som för att avsluta. Som för att påbörja.

Och när de går därifrån är de varken lättare eller tyngre.
Bara visa i tron att allt är. Vare sig det fortsätter eller är avslutat.

De är. Han och hon.
De är.