Jag sitter och diktar i mörkaste timmen.
Då dyker de upp alla stockholmsrimmen.
De ställer sig alla på led,
och pockar på att få vara med.

Jag försöker att motstå men snart måste medge
jag förlorat för rimmen som jublar i glädje.
Vilken oerhörd förtret.
Det var nästan så att jag grät.

Jag önskar mitt västmål min svenska förlät,
och jag hoppas det inte finns någon som vet,
om mitt namn och vem som jag e
när de denna dikten dom se.

I huvudstan är ju ett "ä" ingen sedja
och en 08-ing kan åt min vers inte glädja.
Att sin egen medcin får de äta
kan en 08-ing alls inte veta.

Jag tror jag får flytta till östsidan Sverige.
Västsvenskar, ja vill inte längre till er ge
ett språk som i grunden är fel.
Jag vill västsvenskan ej ta ihjäl.

Som västsvensk så hyllar jag Kalle och Ada
och det språket som talas av dessa båda,
blir till slut det i Sverige man talar
stockholmska i glömska då ålar