Själen jagar bort den känslan
som var så självklar
det där
att ta på din hud
och erinra det sköna.

Inom skriker något som ej kan nås;
att kärleken sitter inte i dina sårade fingertoppar,
utan i dina gömda själsförmögenheter.
Vilsenheten som så ofta visar högmod
och förakt
står stilla
bara tittar, småskrattandes.

Inte ens årstidernas oskiljaktiga ljus
hjälper till att läka,
och inte ens himlens tusenstjärnor ger förtröstan
om känslan,
det fagra i livet.

För att se ditt hjärtas skimmer,
för att se att du lever för mig,
väljer jag att vända,
och försöka förstå.
Försöka förstå,
att även jag
förtjänar kärlek
trots allt.

Hoppet verkar långt och svårt,
men din hud,
så som jag mindes den,
hålls varm;
tills jag landar på nytt.