Det är inte utan att man gråter inombords när tanken vandrar över hjärnbalkens formaterade minnesbank. En kaj där mängder av bulkfartyg genom åren har förlist. Jag staplar olikfärgade containers på havsbotten för att memorera alla dödas karantän. Där växer sjögräset kring lås och bom likt ett rostigt föråldrat drän för det leda broskets kantiga fadäser långt bortom det som inom mig genom åren skall förgås. Min smärta ruvar dolda tankar som vid okristligt intag spottar sina aversioner över det krasst kända. Jag sätter mig ner för att reflektera över varför det okända förblir en ödmjuk inställning. Under granen ser jag mig själv plocka falna kottar fyllda av okontrollerbart liv, men där bland gråsuggornas inferno stirrar du på mig med lungor fyllda av sot i ett försök att inte förefalla sjuk. Ditt ord formas likt en vinflaskas kork och trycker till likt dödens plugg. Jag vet att jag borde gratulera mig själv för mina prestationer, för min kreativitet, för mitt obönhörliga driv... Men det fastnar i halsen! Min själ har upprepade gånger skickat in överförfattade motioner för er att agera på, men bland alla interpellationer blev sanden ett grumligt glas vatten för att släcka ödets törst. I mitt förstånds grunda delta känner jag hur flera av du formerar era arsenaler och konfiskerar de bittras armé - en armé av trogna troende trossar att förtöja! Min båt ligger på svaj, min motor saknar olja - i horisonten skymtar du mitt färgglada banér! Jag minns, jag glömmer inte - jag förvandlas till en brygga. Jag reparerar, jag flätar, jag havererar. Jag väntar förgäves på din båt att förtöja... Jag bygger en bunker av strandens mejslade stenar, jag formar en kulle att toppa med hopp - Gud tog upp sin driver, en svag hook och saknaden var evig!