Jag såg glasflaskor krossas mot hård betong
medan regnet skvallrade om höst.
Hörde skrik fyllda med 100 kilo fasa
och jag drog känslokallt på munnen.

Mina steg hördes tydligt mot gruset,
krossade spindlar under mina fötter.
Släckte liv.

Hade planerat att gömma mig för alltid,
stanna tiden och bara vara.
För sommarnätternas klingande skratt skrämmer mig
tusen gånger mer än oktobernätternas råa våld.