jo, jag skär...

jag skär halsen av av dem

varenda en av dem, en efter en

jag började så fort du lämnade

varenda dröm, tanke, förhoppning jag hade om oss har jag skurit halsen av

allt är dött, ett blodbad var det

och ändå törs de komma

de små försåtliga förhoppningarna, kanske ändå allt ändå inte...

men jag rycker upp dem

rycker upp dem med rötterna

och bränner upp dem

det är lättare än att behöva skära halsen av dem när de vuxit sig stora

allt dött, bränt och förött

nu återstår bara ett

att skära ut det förhatliga hjärtat

det som istadigt bedrar mig

det som aldrig förstår att ge upp sin kärlek till dig