I.
Det finns poesi som är likt döda blommor,
de handlar bara om död och förintelse, sorg
och saknad, upplösning och förmulltning.
den sorts poesi dit där solen aldrig skiner
och det alltid är oväder.
II.
I den poesin finns inget att hoppas på, allt
där är på förhand dömt gå under i sin egen
förgängelses begränsning. I de dödas poesi
finns inga tårar, inga skratt, ingen sorg, ingen
glädje.
III.
Likt vissnande blommor i brist på regn, luft
och sol, blir de dödas blommor de dödas poe-
si, som endast kan läsas av de döda för de
döda.
IV.
De dödas blommor hör alltid hemma på kyrko-
gårdarna, för på de döda poeternas gravar ben-
rangelsmännen dansar var natt med liemann-
en, i vars leende dödskallar endast vindens sus
viner genom deras tomma kraniums hålor.
V.
Vad ska de med levande blommor till ? de kan
ju ändå inte känna deras dofter, därför får det
bli de dödas poesi med de dödas blommor
istället.
VI.
Världen är inte vacker, så länge det finns levan-
de människor och jorden är en enda begrav-
nigsplats, ett köttätande monster, där liken i
gravarna är matförråd och kylplats.
VII.
Jorden är en grav med händer som drar ner allt
som är döende, där livet är en enda lång utdrag-
en dödskamp.
VIII.
Från vart nyfött barn hörs hjärtskärande skrik,
där dess livsskräck och dödsskräck säger : "Jag
vill inte dö men vågar inte leva"
IX.
De som har modet känna efter inser snart att
även de är korsfästa på sina sätt, oavsett skuld
eller icke för någon rättvisa mellan liv och död
existerar inte.
*
StenWiking Paris april-15