jag missar nästan bussen på morgonen för att jag lät den där idioten till killjävel sova över hos mig. sist vi sågs tryckte han ner mig och min självkänsla långt nedanför skorna och jag sa okej.
och jag sa okej, du får sova här. så att jag nästan missade bussen, för att jag inte sov så bra i en nittiosäng med en vidrig killjävel.

det var mitt livs kanske viktigaste buss att absolut inte missa. jag hann med den ändå och jag tyckte killjäveln var gullig som sprang och köpte vatten åt mig när jag fixade biljett. han var fan inte gullig, han är en jävla idiot.

jag grät hela bussresan. inte nog med att jag kände mig smutsig och förnedrad av killjäveln och av min brist på respekt för mig själv, jag var dessutom påväg till pappas döda kropp. eller skuggan av hans döda kropp.

vid det här laget var hans kropp ändå redan i staden jag nu åkte ifrån. staden jag skulle till var hans hem och hans arbete. och hans dödsplats. det var den jag var påväg till.

jag ville se scenen. något självdestruktivt i mig ville visualisera dödsögonblicket och timmarna innan. det kändes rätt.
jag var i hans hem. en kopp med en skvätt kallt kaffe. obäddad säng. några kläder slängda på en stol kanske, jag kommer inte ihåg.
vi tömde den sen, jag och pappas tjej. packade ihop min pappas fyrtiotreåriga liv i väskor och säckar och in i en bil tillbaka hem till mig. i fem månader stod hans saker under mitt skrivbord. helt stilla, men ändå jagade de mig.

jag var på hans arbetsplats. det var också hans dödsplats.
jag fick åka runt i en bil. chefen, en chaufför, jag och pappas tjej.
chefen berättade. "här hade han en kurs i det här och det här och sa det här och det här."
jag trodde jag lyssnade men nu minns jag inte mycket ändå.
"den där har han byggt." jag tog många bilder. pappas vardag. hans liv och hans död.

vi fick en rundtur i huset han dog. "här är lunchrummet. men han satt oftast här (i omklädningsrummet) för han trivdes där det var lugnare. det här var hans skåp. och här är toaletten han dog på."

jag tog en selfie inne på toaletten. kände mig helt jävla sjuk i huvudet. men det kändes rätt.
världens minsta lilla toalett. hur fick han ens plats att dö här? en död behöver utrymme.

jag förhörde den stackars mannen som hade hittat pappas kropp. det tog två dagar. i två dygn låg min döda pappas kropp inlåst på världens minsta lilla toalett och ingen visste. ingen visste förrän klockan 14.10 på nyårsafton. men jag fick inte veta förrän 23.30. tidningen visste innan mig. det såg jag när jag i samma slags självdestruktivitet så klart googlat händelsen. varför plågar jag mig själv? det känns rätt.


det är det jag gör nu också. jag ligger här på min säng och plågar mig själv för att det känns rätt. jag går igenom min pappas död och allt kring det in i minsta detalj i min skalle, tvingar fram sorg, panikgråt och ångest. det gör ont som en kaktus som i rasande fart växer inombords men det är så det ska kännas tror jag. jag behöver det. det känns åtminstone mer rätt än att vara bortdomnad.