Skymningen faller blå, det blir
- snart, - mörk novemberkväll.
Vänder mig till mysiga Hösten.
Mitt Inre signalerar, tappert,
till demonerna, som flyr in
emot Framtidens gränslöshet, ---
snubblandes på målsnöret, döden!

De har levat före mig och
dött innan jag föddes ...
Ändå, kan jag se och höra
dem i ett samtida rum !
Läsa deras skrifter, höra
dem sjunga sina dagsländor.
Sådan, har min Tro blivit !

Har, alltså, överlevt tusende
dödar -- till nya levnader!
Så, är det, nog, - tag mig Tusan!?
Jag, - en solo Globetrotter - - - -
på en lång Resa genom -
- Evigheten (utan Start i tiden!)
Kan se mig själv, ock, ini Framtiden !

Alltså, jag känner mig som i en
mittposition - mellan förr å sen,
kanske, är en måltavla för
många av demonerna, vilka
måhända ser mig som förmäten,
påståendes jag är deras Framtid;
De undanskuffade å förbi!

Jag KAN, ju, tänka rätt !!
Är, ju, VÄN med mig, själv -
å vill va´ det - även - med
mitt förflutnas å framtida Jag !
Försöker bemöta dem - bra !
Mister jag min Dåtid, - så går,
även, min Framtid - förlorad!