Vatnsdölasagan välver
genom öppen dager
och eldbrands kurande
i godegård och skåle

från Ingimund gamle
till Torkel kravla

medan släktled sjunker,
släktled stiger
i folkens hopar,
genom sömlös levnad
genom dotter, genom son,
i moder och i far;

en jäsande brygd
genom årens stadiga besked
om mänskors mått och steg

i samlat och förrött,
i smek och banehugg,
koncentrerat och förstrött,
direkt och under lugg

till slut i tidsanda gången,
i gammal ålder gömd,
i tunga luntors sagor glömd,
i flydda dagar fången

tills någon vänder blad
och läser liv igen
ur ålderstiget, dolt,
ur tusenårig skrift

och Jorden välver tung
sin bana bakom allt
som synes ske och sker,
som sker och som har skett

men härsket luktar färskt,
den föds ska också dö