Den schizofrena psykosen: Jaget är upplöst, det inre en ändlös öken. Psyket, medvetandet, ett självständigt snurrande kaos. Ett splitterpussel i miljoner bitar. Ångest. Ångest och ännu värre ångest, en fasansfull mardröms konstanta tortyr. Lätt att spekulera i om det är mörka andliga makter som attackerar och terroriserar, för det är definitivt ett omänskligt helvete som råder. För mig pågick det från början av september 1986 till början av september 1987. Jag var 21-22 år. En kraftig bipolär mani härjade mig i ett halvår innan det psykiska sammanbrottet. Jag hade ingen aning om det, jag var mycket energisk och exalterat igång bara, skrev en diktsamling och var väldigt social. Mani är ett luftslott och en illusion, och till slut på sommaren så började jag bli gränspsykotisk, men det visste jag inte heller om, annars skulle jag väl ha vänt mig till psykiatrin, innan mitt psyke exploderade. Min psykiska ohälsa hade pågått i drygt 10 år, det var ingen slump eller blixt från klar himmel att jag blev så sjuk. Min omgivning var chockade över att se och höra mig. Jag kunde inte föra ett förnuftigt sammanhållet samtal, och jag var liksom död, en zombie. Jag flyttade hem till min syster och hennes 11-årige son. Inte bra för honom att konfronteras med sin hyperkonstige morbror. Till slut på våren 1987 så satt jag och glodde in i väggen i en lägenhet. Eller glodde in i TV-n. Det lös i mina fönster men ingen var hemma, jag var fullständigt borta. Psykiatrin kunde inte hjälpa mig, och psykoterapi var fullständigt meningslöst för jag kunde inte prata. Jag befann mig i  helvetet. Jag somnade in och livet blev en dröm, redan 1976 när min pappa tog livet av sig, natten mot min födelsedag den 5 maj. Under den traumachocken så stannade tiden för mig, och den gick inte igång igen förrän när jag kom ur min psykos i september 1987. Tidlösheten är en euforisk dröm, som med tiden kan bli en mardröm. Jag satte mig i början av oktober 1983 i min mammas gula golf. Jag var berusad och upplevde min första bipolärt maniska period. Mamma hade deporterat mig, i nån slags desperation, till en folkhögskola några mil utanför Örebro. Jag hade inte en enda vän eller människa där utan blev helt isolerad. Jag åkte hem på helgerna, och denna helg hade jag varit på en fest och var djupt olycklig och tänkte att jag skulle ta bilen och köra av vägen, ta livet av mig. På en grusväg strax utanför stan så fick jag sladd och körde av vägen, men jag bara slog i huvudet lite. Någon tröst fanns inte att få av anhöriga. Skam, bannor och skuld var allt som jag bemöttes av. Då klev jag över gränsen in i gränspsykosens dimmor. Då orkade jag inte vara kvar i verkligheten. Att jag befann mig på ett jävligt farligt och riskabelt territorium hade jag inte en aning om. Jag levde för musiken, allt mer utflippad och flummig, de få kompisar jag hade, och vårt festande. Att alkoholen triggade min psykiska sjukdom visste jag inte. Det blev bara värre för varje halvår. Mamma kastade ut mig när jag var 19 år. Emotionellt så var jag innerst inne en väldigt vilsen, förvirrad och livrädd 11-åring. Tiden som stod still. Livet som slog över i mardröm. Den isande kalla ensamheten, kontaktlösheten gentemot andra. Pseudogemenskapen. Alla år som jag var ensam med mig själv. Besattheten av att det ordnar sig nog. Det måste bli bra. Några farhågor gällande psykotiskt sammanbrott fanns inte. Jag visste ingenting om psykiska sjukdomar och diagnoser. Det maniska skovet är så skönt medan man kan hålla det i tyglarna, i en lagom speed. Men våren 1986 var extremt konstig. Jag bars fram av en euforisk och extremt optimistisk medvind. Träffade en massa människor, men ingen äkta kontakt. Det var som att jag hade tagit amfetamin eller kokain. Mina maniska skov har flera gånger mynnat ut i gränspsykos, men denna gång så gick jag fullkomligt under. Det har regnat lite under kvällen, men det skulle behöva regna mycket mer. Det känns urballat klimatet, med sommarvärme i två veckor i april. Idag var vi några stycken och besteg Kvarntorpshögen. 348 trappsteg, fy fan vilken dålig kondis jag har, den sämsta i hela mitt liv. Ibland så känner jag mer eller mindre dödslängtan. Vistelsen här kommer att vara jag på det här rummet skrivandes, tittande på film och lyssnande på musik. Jag tycker att det är bättre personal på avdelning 8 en våning upp, än här. Jag känner inte för att öppna mig för någon på den här avdelningen. Jo för en skötare, Mia. Om jag bara skulle ta och ställa mig på tågspåret. Så vore allting över. Jag tror inte att jag skulle missa så mycket positivt i framtiden. Jag har trots alla mina psykiska problem varit med om mycket vackert, skönt och fint. Resten kan man fantisera ihop. Min förnuftiga självbevarelsedrift säger mig, ta inte livet av dig, men också, gör det, begå suicid. Befrielse. Frid.
Gör det, eller tänk inte på det. Idag känner jag mig ganska klart milt gränspsykotisk. Ligger och försöker tänka något vettigt, men det står helt stilla i huvudet. Trött som fan både i kroppen och i knoppen. Utmattad. Jag är sjuk idag. Slut och förbi. Pissrunk. Suicid. Integritet. Värdighet. Glädje. Sväva in i kärleksljuset. Vakna till sans. Bli den man är. Komma hem. Till Gud. Till nära och kära. Dansa med änglar. Jag uthärdar bara inte att sitta på det här rummet och vänta en obestämd tid på att få en lägenhet. Är så trött på min utmattade kropp. Överhuvudtaget på min trötthet och gränspsykos som kommer och går i olika styrka. Det går inte att tänka och se klart. Hjärnan fungerar inte som den ska. Ändå är jag 100 gånger friskare än vad jag var till exempel 1986-87. Sanningen är marken jag står på. Min inre röst säger: ge upp nu Johan. Det du kan åstadkomma som författare och medmänniska är litet i jämförelse med allt du kommer att vara tvungen att lida. Ge upp. Det är ingen lag på att man ska leva hela sitt liv. Det är ingen som kräver det av dig. Ingen kommer att sakna dig, för ingen vet vem du är, det är ingen som minns. Jo Anders. Och Iren. Mitt liv har varit så rörigt, jag har varit så upptagen med att vara sjuk, så att jag har tappat bort människor. Världen är en sån utstuderat sjuk och ond plats. Här vill jag inte vara längre. Det vill inte 90 människor per minut heller i världen. Det är djävulens kungadöme. Och Guds kungadöme. De två makterna som kämpar mot varandra överallt hela tiden. Och inom alla människor. Mörker och ljus. Likgiltighet och kärlek. Kärleken upplyser och förklarar världen. Döden och kärleken i samma andetag. Kärleken är alltings hjärta. Jag har varit nere så jävla länge, i tre år. Branden i stugan för två år sen i mitten av juli var till 95% en ren hämnd mot en cynisk och dysfunktionell kommun. Jävla galningar. Det var skönt att stå och se stugan brinna för fullt. Underbart. Åtta liter bensin gjorde susen. Totalbrand. Bingo! Jag föraktar, avskyr och hatar dessa jävla chefer på den ruttna socialpsykiatrin. Och alla deras medarbetare. I Jesu Kristi namn. Angående att ta livet av sig, jag är för envis och tuff för att göra det, så jag väljer att leva, och att skriva.