Hon fick inte spy lutade handen mot väggens cementen som kändes grå och kall, brutal. Minnena rusade genom henne och hon var på nytt bara tonåring. Stod bakom de uppstaplade gråsuggorna, blocken som var gjorda av grå cement och kräktes.
Den här gången däremot skulle säkert alla tror att hon som nyss kommit ut från kommunhuset, endast bara var ett fyllo som fått nej på sin låneansökan om bidrag till uppehälle. Hon fick inte kräkas hade hade hon bara tänk och rusat ut i panik, knuffat en mötande gubbe. Svängde in på en tvärgata, panikångesten rev i henne när hon stod och klöste den gråa obearbetade betongväggen med naglarna.
Det är höst nu likadant som den gången då minnet berättade att hon kallades för lillpigan. Jobbade på det gamla hotellet, hade den dagen i uppdrag att hänga flor över de nyflådda ålarna. De hängde drypande av fett på en lina bakom huset.
Hängde på tork i skuggan.
Stora feta drypande hängde de fem ålarna, hon hade draperade dem med tygfloret som skydd för flugor innan de skulle in och läggas i stekpannan i köket.
Middagens läckerhet till kvällsmålet, denna läckerhet som endast serverades gästerna. Tyckte mest nu att det hade liknat en förberedelsen till ett bröllop med ett flor som fladdrade, såg det som med en bruds ögon som dolda av sin slöja väntande på det onämnbara.
Hur de lustfullt vred sig, hon såg med längtan, hur de fortfarande var förlåtande trots att de var flådda. Kramande, de feta runda kropparna vred sig som av lust med sin längtan. Hängde där onåbara under floret inför nuets verklighet som var den nakna döden.
Brudarnas väg till altaret, minnet blir för starkt. Allt som hänt under sommaren gjorde att hon kräktes, kräktes så att magen vände sig ut och in. Snart skulle de fem hämtas av kockbiträdet styckas i portionsbitar sedan avnjutas med tillbehör.
Skatungar hade suttit hånfullt och skrattat i gårdsbjörken den gången, nu skrattade ingen på den här gatan.
Trädlös kantad med endast hus i betong, brutal betong.
Gjutna i löstagbara formar inte byggda med byggklots liknande block som den gången, det var en nymodighet sm var nyutvecklad av den tidens stadsbyggare.

Nu fick hon ta sig samman försöka att vandra den långa vägen hem, minnas allt gott som ändå hade varit under åren. Ångest klumpen var nu borta verklighet var kanske bara en dröm osedd i nuet. Den knytnävsstora klumpen som hade växt sig stor i hennes kropp, den sommaren för länge sedan, kanske bara var en förbisedd fantasi av minnen.
Alla budskap är inte goda, tänkte hon och tog fram en näsduk ur sin väska torkade sig om munnen, trots att hon var torr om läpparna.
Tänkte, sedan att det var tur jag inte spydde.
Varför skulle jag fråga alla frågor som jag gjorde den gången för många månade sedan. Försöka få klarhet i det dolda. Svaret var ändå givet. Vilka minnen man har, vilka tider man kan ha levat i är oviktiga.
Även med drömtid kan man fixa sin livsera. Kanske skapa till sitt liv i det sista ögonblick som så småningom kommer.

Hon hade vågat göra det svåra att närma sig verkligheten trots att alla budskap inte är goda, men vi får troligen alla göra upp ett avslut i total ensamhet.
Det hade blivit klarlagt med de uppgifter man hade, troligen hade ett misstag blivit begånget vid millennieskiftet, några verkliga händelse och skeenden kunde inte lämnas.
Hon fanns inte, alla hennes minnen var tydligen drömda, verkligheten som hon kände inom sig hade aldrig existerat.
Det som nyss hänt kanske heller inte var något som hade existerat.
Detta konkreta budskapet som nyss levererats av en tjänsteman inom kommunen, var detta verkligheten?
Sannolikt var allt en trolig sannolikhet, hon var alltid välkommen att fråga på nytt när hon hade vägarna förbi kommunhuset.
© Bosse 5 juli 2019.