Knäpp på din gitarr
och spela med lie knarr!
Slå mej några toner
som hjärtat rör
och sinnet för!
Knäpp! Jag hör
som förlösande konvulsioner
den blåa tonens darr.

Stån upp, gott folk, till dans!
Träden in i dess djupa trans!
Kännen hur världen rämnar!
Hur hjärtat slår;
hur pulsen går
och själen trår
bort från eländet den lämnar
för att fara – ingenstans.

Hör du stämmorna ge ljud
då de prisar hoppets bud?
Ja, låtom oss sjunga
om den som är kär;
allt som hjärtat begär
och som sorglöst är!
Ja, hör du dem lustigt runga?
Här är ordet ”Gud”.

Men vad är den nu som sker?
Instrumentena läggs ner:
en tystnad rummet fyller
som kom hit
hård som granit.
Den är slut, vår rit.
Känslorna rusa i myller
och envar sig hemåt beger.

Ack! Svårast är väl den stund
då den öppnas, själens avgrund
och alla ljud ha bedarrat:
då man utan val
i ensamhetens kval
står kvar i den tomma sal
där nyss golvplankorna knarrat
av dansen, frisk och sund.

Nej, i denna tysta natt
får jag nästan fnatt;
jag får väl mej själv lova
att blåsa en ton
som substitution
för annan interaktion,
ty jag kan inte sova
och har visst på mej en hatt.