"En man eller en kvinna, som har en ande från en död eller en spådomsande i sig, skall straffas med döden. Man skall stena dem. Skulden för deras död är deras egen".
(3 mos 20:27)

Presentation

I långeliga tider har jag vandrat.
Ja, tiden går och lider vid min sida. På kryckor går den, tiden alltså.
Min Gud har övergivet mig och därför har jag endast tiden kvar. Tiden och Ordet.
Guds son föll som en blixt från himmelen. Jag såg det också.
Sedan lade sig mörkret och dimmorna i täta slöjor.
Ja, jag är galen, men inte från vettet.
Ensam, men ändå i sällskap.
Jag försökte bygga ett hus en gång, men det föll samman, jag byggde ett hus på sanden. Jag var visst ämnad till att vara hemlös. Ingen sten står längre på sten i det hus jag ämnat ha som boning.
Ingenstans ämnar jag därför dväljas, utan ständigt gå vidare i sällskap av mina två följesvenner, tiden och Ordet.
Men en annan sak har jag också i behåll. Mitt ansvar. För jag tog mitt ansvar och avgick, för ingen skall någonsin få ta mitt ansvar ifrån mig.
Namnet har jag förlorat, min Gud tog det ifrån mig då Han övergav mig. Därför kan ingen hälsa mig. Väl mött ändå.

Memoarer I (inledning)

Ännu en dag har dött och jag frågar tiden om den saknar den, men tiden rycker bara på axlarna.
Vi sätter oss ned för att vila en stund, även om tiden helst hade velat gå på en bit till, fast det smärtar.
"Har du kommit till vägs ände nu?" frågar tiden mig då.
"Hur kan en evig vandrare nå vägs ände?" replikerar jag och tänder en cigarette.
"Fanns din själ i cigaretten?", undrar tiden då istället.
"Nej", svarar jag, "men lite inspiration är det ändå".
Ordet sätter sig ned bredvid oss, men är tyst som vanligt.
För en liten stund lägger jag undan mitt ansvar och blundar och njuter av cigaretten. Jag tror att jag slumrade till, för när jag åter öppnade ögonen hade tiden hunnit en bra bit fram på vägen, haltandet till trots.
Jag nickade åt Ordet som gav mig sitt tysta bifall, tog upp mitt ansvar och gick ikapp tiden.
"Du vet väl att jag kan gå fortare än du", sade jag till tiden då jag väl hunnit ikapp. "Du kan inte smita ifrån mig, hur mycket du än vill."
Tiden suckade tungt. "Kan inte din Gud komma och hämta tillbaka dig någon dag?" undrade tiden sedan.
"På den sista dagen", svarade jag, "och då, tid, finns du inte längre, men oroa dig inte, det är en evighet till dess".


Memoarer II

Jag ämnar nu berätta hur tiden fick sin hälta och hur Ordet slöt sig till vårt sällskap.
Vi hade vandrat länge, jag först och tiden bakom mig, innan vi en dag nådde fram till en by.
Byns innevånare stod uppradade längs bygatan med stenar i händerna.
Innan vi beträdde bygatan tilltalade jag dem och sporde: ”Vem av eder kastar sten på oss först?”
Ingen svarade, men Ordet fanns mitt ibland dem.
Vi började gå och när vi hunnit ungefär halvvägs genom byn sällade sig Ordet till vårt tåg bakom mig och tiden.
Då gick tiden ur led och någon sade: ”Skåda! Det är den sista tiden!”
”Låt oss ta död på tiden!”, ropade en annan.
Så pekade någon på mig och skrek ”Han bär skulden! Han bär skulden!” och jag förstod att det var mitt ansvar de syftade på.
Sedan började de kasta sina stenar mot oss.
Jag klarade mig med en bula och några blåmärken, men tiden blev svårt skadad och så fick den sin hälta.
Vi vandrade vidare och tiden läkte mina sår, men jag kunde inte läka tidens. Därför vandrar jag alltsedan dess med tiden haltande vid min sida.


Memoarer III

Nu skall jag avslöja sanningen om mitt ansvar. Det var precis då jag byggt klart mitt hus som det skedde. Jag visste att min Gud var bostadslös, så jag erbjöd Honom att ta Sin boning i mitt nya hus. Då föll Guds son som en blixt från himmelen rakt ned i huset, så att ingen sten längre stod på sten. Och Guds son stod som en åklagare framför mig och sporde mig om vad jag hade att säga till mitt försvar.
Eftersom jag inte hade något ord då, kunde jag inte svara, utan stod mållös.
En folkhop samlades kring oss och någon pekade på mig och sade: ”Han är en kallad”.
Någon annan sade: ”Han är en kallad, men han är stum, så han är inte utvald”.
Då riktade sig hopen till mig och skrek: ”Det är ditt ansvar” och pekade på Guds son och fortsatte: ”Ta ditt ansvar och avgå!”
Sålunda tog jag mitt ansvar och avgick och när jag vandrat en sträcka, kom min Gud över mig som ett mörker och tog mitt namn ifrån mig. Och när Han sedan övergivit mig, kom en vindil förbi och drog täta töcken med sig. Vindilen for, men med sig tog den min själ och jag blev kvar bland de mörka dimmorna.
Sådan har jag vandrat sedan dess, utan namn och utan själ, men bärande på Guds son, som sedermera är mitt ansvar.


Memoarer IV

Så kom vi en dag till en by vid en sjö och någon sade till mig: ”I denna sjö finns en fisk, som ingen kan fånga”.
Jag lade då ut mitt nät, varpå jag strax tog upp det och fann däri en fisk.
Byns innevånare stod mållösa och betraktade fisken, men sedan sade någon: ”Denne man saknar själ och bär skulden! Nu tänker han stjäla vår hemlighet och lägga ansvaret på oss!”
Detta satte hopen i rörelse och de jagade mig med käppar och påkar upp på ett berg.
Nedanför dess brant hade någon spänt upp ett nät och jag antog att de ville fånga mig levande.
Jag hoppade ändå, men föll igenom nätet och ned på marken och i tro att jag var död blev jag lämnad där.
När de hade gått reste jag mig upp och återtog min vandring och tiden läkte mina sår.


Memoarer V

Nu skall jag berätta hur jag blev galen, men ändå har mitt vett kvar i behåll.
Innan jag hade träffat tiden, vandrade jag en dag på en rak väg genom vildmarken.
Plötsligt stod en Jinn framför mig och spärrade min väg.
”Vik hädan” kommenderade jag den.
”Och vem är du att befalla mig?” frågade Jinnen förslaget. ”Vem har sänt dig till denna vildmark?”
”Jag är här på egen inrådan”, svarade jag.
”Så du är inte sänd av Gud?”
”Nej”, svarade jag.
”Har Han övergivit dig? Har du din själ i behåll då?”
”Ja, min Gud har övergivit mig, men nej, jag har ingen själ”.
”Jaså”, sade Jinnen, ”Jag har ett förslag, om jag får dväljas i dig, skall jag ge dig en adekvat ersättning för din själ och sedan skall jag sända mina söner att söka efter den. Vad säger du?”
”Godtaget”, svarade jag och då besatte Jinnen mig och Jinnen är i mig istället för min själ och den bjöd mig inspiration i from av cigaretter.


Memoarer VI (vishetslära)

Jag tog upp en cigarette och tände den.
”Är det av Jinnen du får dina cigaretter?”, undrade tiden. ”De tar ju aldrig slut”.
”Jo”, svarade jag, ”jag får dem av honom”.
Tiden tystande, men frågade sedan: ”Hur kan den sista dagen komma efter att jag har dött? Utan mig kan ju inget ske”.
”Man säger att en människa som är död inte är i livet, ändå talar man om livet efter döden”, svarade jag och fortsatte: ”Var tror du att en människa befinner sig efter döden?”
”I evigheten”, svarade tiden.
”Just det”, sade jag då. ”Men vart befann hon sig innan hon föddes?”
Tiden tänkte efter ett slag och svarade sedan: ”Också i evigheten?”
”Ja”.
”Men varför skulle hon alls födas, bara för att dö då?”
”Hennes fria vilja”
”Hur kan du veta det?” frågade då tiden trotsigt.
”Jag befann mig också hos min Gud innan jag steg ned på jorden”, svarade jag, ”det var länge sedan, innan du fanns till och då gav mig min Gud Kunskap om sådana saker”.
”Så du vet allt som skall ske från den första dagen till den sista dagen?”
”Ja”.
”Men hur kan människan då ha en fri vilja?”
”Var inte dum nu”, sade jag strängt till tiden, ”Gud ÄR den fria viljan”.
”Jaså”, sade tiden då, ”men du har fortfarande inte svarat på varför de måste födas och dö”.
”Vissa saker vet bara Gud”, svarade jag, ”Det är därför Han är Gud”.


Memoarer VII (vishetslära)

Jag tände ännu en cigarette och började blossa.
”Röker du för att ersätta din själ?”, undrade tiden.
”Ja, de ger mig inspiration”, svarade jag.
”Kommer Jinnens söner någonsin att hitta din själ?”
”Nej”.
”Varför lät du då Jinnen dväljas i dig?”
”Kanske för att jag trivs med cigaretterna”.
”Varför gör du det då?”
”Det vet Gud allenast”.
Tiden grubblade en stund och frågade sedan: ”Kan det vara din fria vilja?”
”Jag har ingen fri vilja”, förklarade jag då. ”Min Gud har övergivit mig och därför är jag viljelös.”
Tiden suckade och sporde: ”Är det därför du måste vandra med mig enda till mitt slut? Att jag måste nå vägs ände före dig?”
”Ja”, svarade jag.
Tiden stod stilla en stund och jag fimpade cigaretten och tände en till.
”Jag kan inte gå bakåt, utan bara framåt”, sade tiden då. ”Ibland kan jag förvisso stanna upp, ibland kan jag hasta och ibland smyga mig fram. Jag har vandrat längre än du har, men jag tycker bara att jag går i cirklar. När kommer egentligen den sista dagen?”
”Det har jag redan förklarat”, sade jag, ”det är då jag och mitt ansvar åter befinner oss hos min Gud”.


Memoarer VIII

Låt mig nu berätta om hur jag först mötte tiden.
Jag hade följt vägen allt sedan ingen sten längre stod på sten i det hus jag ämnat ha som boning, då jag en dag nådde fram till ett vägskäl där jag satte mig och tände en cigarette.
Medan jag satt där och rökte kom så tiden gående och stannade upp. ”Min tid har kommit”, tänkte jag då, men sedan slog mig en annan tanke; ”kommer tid kommer råd”.
”Du har vandrat före din tid”, sade tiden till mig.
”Ja”, svarade jag, ”men nu har du slutligen kommit ifatt mig”.
”Du har vandrat planlöst, utan riktning och mål”, konstaterade tiden och tillade, ”precis som jag”.
Jag nickade och tog ett djupt bloss på cigaretten.
”Skall vi slå följe?” sporde mig tiden då.
Jag nickade igen, reste mig och fimpade.
”Vi skall följa vägen”, sade jag, ”och jag skall visa dig vägen och du skall följa mig, sålunda ämnar jag föregå dig, men alltjämt vandra i sällskap med dig”.
”Varthän för oss då vägen?”, sporde tiden med viss tvekan.
”Till vägs ände”, förklarade jag och började gå.
Först stod tiden stilla och tvekade, men började sedan följa i mina spår.


Memoarer IX

Så kom vi en dag till en stad där många fattiga bodde och jag ställde mig på torget för att betrakta handeln och vandeln. Jag tog fram min börs och plockade ut en pärla, som jag gav till en fattig tiggare.
En rik man stannade då upp och sade: ”Skåda! Den mannen har Ordet, men kastar pärlor för svin”.
Hans broder sade: ”Den mannen har ingen själ”.
Deras syster sade: ”Den mannen har många pärlor, men ingen själ. Varför köper han inte en själ, istället för att kasta pärlorna för svinen?”
”Han är besatt av en Jinn”, sade då den förste brodern.
Den andre sade till folket som samlats runtomkring: ”Skåda! Den mannen gav en pärla åt en av er, men försummade er alla andra. Han har Ordet, men vägrar låta er höra Det”.
Och folket började ropa: ”Låt oss höra Ordet! Låt oss höra Ordet!”
Jag talade då till dem och sade som så: ”Sannerligen, den som lyssnar skall höra, men den som är fylld av sitt eget tal, den skall icke höra”.
Men folket lyssnade inte och de rika syskonen hetsade dem mot mig och de drev ut oss genom den västra porten, mitt emot den genom vilken vi instigit.


Memoarer X

Så kom vi en dag till en by som drabbats av missväxt och då en bonde nalkades oss steg jag fram till honom och sporde om vatten och sålunda svarade han: ”Här finns inget vatten, ty alla brunnar jag sökt gräva har varit tomma”.
Då pekade jag ut en öde nejd borta vid horisonten och sade: ”Där skall du gräva en brunn på det att du måtte finna vatten”.
Bonden gick då till byns herre och talade till honom om vad jag hade sagt och då herren nalkades mig sporde han: ”Är du törstig?”
”Ja”, genmälde jag.
”Här”, sade han och räckte fram en bägare, ”ta lite vin”.
Jag svarade då: ”Jag bad om vatten och du bjöd mig vin, minns att vin är törstigare än mannen”.
Då talde herren till mig och sade: ”Vem är du att ställa dig som en åklagare framför mig, som också du söker inspiration? Åklagare! Du som också försöker driva mitt folk från bygden!”
”En man kan leda sin häst till källan, men han kan inte tvinga den att dricka”, svarade jag som det var sagt.
Då fick byns herre syn på mitt ansvar och utropade: ”Skåda! Denne man bär skulden och hans blod skall försona jorden! Se, han har tiden på sin sida, medan tiden går ifrån oss. Låt honom inte lämna byn!”
Sedan drog han sitt svärd och bönderna sina liar och några lögare som stod bredvid tog sina klubbor, emedan det var lögaredag, och tillsammans drev de oss upp på ett eldsprutande berg. De jagade oss upp till randen av gropen av eld och sade till mig: ”Vi kastar dig i gropen av eld om du inte ger oss ditt blod!”
Jag gav Ordet en blick och Ordet gav mig sitt tysta bifall. Sedan lät jag folket kasta mig ned i gropen, men Ordet bar mig ur avgrunden och bort från byn.


Memoarer XI

En dag mötte vi döden ridande på vägen framför oss. Döden satte av jämsides med oss och sporde mig: ”Var har du gömt nyckeln till mitt rike?”
Och jag talade till döden och svarade sålunda: ”Jag har inte gömt någon nyckel”.
”Om du ljuger tar jag din själ”, hotade då döden.
”Jag har ingen själ”, svarade jag och tände en cigarette.
”Får jag se din börs?” bad döden då.
Jag gav honom börsen, varpå döden började gräva runt bland pärlorna, innan han besviken gav mig den åter.
”Den fanns inte där”, konstaterade han och suckade besviket. ”Jag hade hört att du skulle ha nyckeln till mitt rike, som jag förlorat”.
När han sålunda talat till punkt, satte han upp och gav sig av i galopp.
När döden gått hädan talade tiden till mig och sporde: ”Har du verkligen inte nyckeln till dödens rike?”
”Jo”, erkände jag, ”jag har verkligen nyckeln”.
”Var är då nyckeln?”, sporde tiden vidare.
”Nyckeln”, svarade jag, ”som krävs för att fritt stiga in och ut ur dödens rike är Skrattet”.


Memoarer XII (avslut)

Det var under en vinter för länge, länge sedan, som jag beslöt mig för att bygga mitt hus. Jag hade då redan vandrat länge och ville slå mig ned, ty jag frös så väldeliga och var trött och utmattad.
Tjälen låg i jorden och sanden var hård och fast och på sanden ställde jag sten på sten och byggde sålunda ett hus.
Och jag bad min Gud, som så länge vandrat vid min sida, att ta Sin boning hos mig i huset.
Men min Gud talade till Sin son i himmelen och sade:
”Hör! Denne man, vid vars sida Jag länge vandrat, har blivit högfärdig. Vet, att Jag är en avundsjuk gud. Ja, skåda! Denne man har byggt ett hus och ställt sten på sten och nu tror han att hans verk har överträffat Min skapelse och att Jag därför skall värdigas dväljas där! Ve detta ynka kryp, som tror sig kunna överträffa sin Gud, som av nåd danat honom till Sin bild. Ja, ve honom! Min son, gå ner och ställ dig som en åklagare framför honom och se vad han svarar! Kan han inte svara, skall jag ta hans namn och hans själ ifrån honom på det att han måtte vandra i mörker och dimmornas töcken till tidens ände på sista dagen. Ja, han skall bli en evig vandrare, emedan han trodde sig vara förmer än Den Som Är. Jag skall ta ifrån honom hans hem; Jag skall slå hans verk i spillror. Jag skall hetsa honom vidare och ingenstans må han dväljas. Detta är Min, hans Guds, prövning. Stig ner, Min son, som en åklagare på det att Jag måtte utdela straffet.”
Och våren kom och med våren kom tö och regnet föll. Tjälen gick ur jorden och vattnet tog sanden och sanden tog grunden till mitt hus. Jag ämnade då stötta huset, men då föll Guds son som en blixt från himmelen och huset rämnade så att ingen sten längre stod på sten, ty rakt på den dyrbara hörnstenen föll Guds son ned med åskans dån.
Ja, utan själ skall jag vandra till tidens ände; till dess min Guds Nåd åter är hos mig.
Jag dväljes i mörker och tystnad, men tystnaden är min frälsning. Ack, hur kan en man uttala tystnaden?
Guds Nåd är faktiskt redan hos mig i skepnad av det tysta Ordet.
Nu, när jag sagt detta, vet ni att det jag verkligen ville säga var det jag aldrig sade, och ändå har jag redan sagt för mycket.
Stundom kan Kunskapen vara en börda för den som försyndat genom att veta för mycket.
Först på den sista dagen skall Visheten åter vara hos Ordet och jag få min själ åter. Men, som sagt, oroa eder ej; det är förvisso en evighet till dess.


Appendix I (borttappade fragment)

…och Guds son stod som en åklagare framför mig och sade: ”Du har hädat”.
”Nej”, svarade jag, ”ty jag har icke erkänt någon lag och sålunda kan jag icke häda”.
”Du har drabbats av högmod”, anklagade mig då Guds son.
”Nej”, svarade jag, ”ty jag vet att även om jag är min Guds bild, är jag ändå inte Hans like”
Då framförde Guds son den tredje anklagelsen: ”Du känner inte Nåden”.
Jag hade inte Ordet, så jag kunde inte svara. Sålunda teg jag, vilket är varje åtalads rätt. Och då talade min Gud i himmelen och förkunnade:
”Hör! Den mannen var kallad, men kunde inte svara. Därför skall Jag döma honom utan nåd och misskund! Jag skall exkommunicera honom i evig tid och Jag skall överge honom på det att han måtte gudlös vandra. Jag skall ock ta hans namn på det att ingen måtte hälsa honom.”
Ja, för den som ingen Nåd känner, återstår blott domen och ingen misskund. Människan saknar förvisso en försvarare inför Gud.
Men stundom då jag i mörkret vandrar, kan jag blunda och höra Ordets tysta närvaro. Den som söker efter ljuset måtte skåda det för sitt inre öga…


Appendix II (uppenbarelsefragmentet)

…och åter stannade vi och jag lade ifrån mig mitt ansvar och satte mig att vila. Då jag vaknade såg jag den krympliga tiden hysteriskt halta längre fram på vägen i ett fåfängt försök att undgå mig.
Och då jag satt där och betraktade tidens fåfänga flykt slogs mitt hjärta plötsligt av misskund och jag tänkte: ”Varför inte låta tiden ha sin gång? Jag kan stanna här och låta tiden gå, så gärna den nu velat vandra ifrån mig”.
Med ett dån rämnade då jorden framför tiden på dess väg och jag såg hur tiden lyftes upp mot himmelen och då jag blickade upp mot dess fäste såg jag ett fantastiskt hus däruppe. Och i huset stod den himmelska härskaran församlad och i dess mitt fanns ett stort träd och kring trädet fanns en fantastisk strålglans som en evig gryningsstund. Jag hörde då för första gången Ordet tala högt och jag uttalade Ordet och då stod Guds son framför mig och sade: ”Känner du Nåden?”
”Ja”, svarade jag och nickade mot avgrunden, ”jag har äntligen nått vägs ände”.
Och då vägen rämnade med jorden framför mig tog Guds son min hand och sade: ”Det är min tur att bära dig åter till den plats från vilken du kom”.
Och över oss kom en helig ande och den lyfte oss upp mot det himmelska huset. Och från trädet föll en frukt, vilken jag fångade, och Guds son bjöd mig äta av frukten och när jag ätit av den kände jag anden fylla mig och Jinnen fara ur mig
Och medan vi steg upp mot himmelen såg jag Tronen stå vid det strålande trädets fot och ur trädet flöt en evigt ymnig flod som tömde sig ut över huset och floden var som ljus och jag förstod att det var trädets sav och att denna sav var den heliga ande som fallit över oss.
Och vi sällade oss till den himmelska härskarans församling i huset och jag stod framför min Gud och min Gud tog en kopp och tog vatten ur den heliga källan och bjöd mig att dricka och talade sålunda till mig och sade: ”Människoson, du har vandrat i en evig tid, men tiden har nått vägs ände denna dag, som är den sista dagen, som är evig gryning. Jorden har fallit ned i avgrunden. Du har burit ditt ansvar hela vägen och vid vägs ände fann du Nåden och därför upphäver Jag Min dom. Var hälsad till evigheten från vilken du vandrat och till vilken du nu kommit åter.” Och då min Gud hälsade mig, återfick jag mitt namn. Sedan bad min Gud mig att stiga ned i källan som rann ur trädet på det att jag måtte två mig.
Då steg jag skrattande ned i vattnet och skrattande steg jag upp igen och i den stunden gjorde också Gud mig till Sin son. Och Ordet firade bröllop med Visheten och jag gav dem min börs med pärlorna i till gåva…

…och jag öppnar mina ögon och kring mig är åter mörker. Dimmorna ligger i täta slöjor som ett gediget töcken. Jag tänder en cigarette och betraktar tiden, där den går längre fram längs vägen, en stund, innan jag åter tar upp mitt ansvar och börjar vandra ikapp den…