Jag kör in på grusgången. Parkerar bilen vid husets kortsida.I rabatterna blommar penseér, petunior, dahlior och ormbunkarna står på rad, gröna och praktfulla.Björkarnas löv fladdrar i vinden och doften från syrénbuskarnaär bara så ljuvlig.Så vackert allt är! Min barndoms trädgård blir allt lummigare med åren och färgprakten tar nästan andan ur mig.

Mitt i allt det sommarvackra står du. Inte välkomnande. Inget hej hörs heller. Som så ofta ser jag bara din ryggtavla. Du är i full färd med att fixa klart med näten som ska läggas ut i älven. Förhoppningsvis blir det några hinkar med färsk fisk till kommande luncher och middagar. Ännu en gång ropar jag hej utan att få svar. Din strama hållning får mig att backa de steg jag precis påbörjat. Ångesten vrider om i mitt inre och jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Får inte - vill inte - visa min förtvivlan. Gör jag det vet du att du vunnit.

Håller ett krampaktigt tag om väskan. Går med tunga steg uppför trappen där min rödgråtna mor möter mig med en kram. Jag behöver inte fråga - jag vet ju varför hon gråtit. Det är inte första gången detta händer när jag kommer hem - snarare hundraförsta. Om det ens räcker. Mammas glädje över mitt besök finns där, men hon visar den bara när inte du är i närheten. Vi har en riktigt mysig kväll tillsammans, äter gott, pratar och skrattar - men de få gånger du visar dig håller mamma tillbaka alla känslor, blir spänd och orolig.

Efter ett dygn i mitt föräldrahem är det dags att ta farväl. Mor viskar tyst att hon älskar mig så mycket och jag vet att hon menar det. Dig har jag inte pratat med sen jag kom...eller...det är snarare du som inte pratat med mig. Jag har försökt, men som så många gånger förr har du inte visat mig något intresse. Och skulle jag fråga varför skulle du bara nonchalera mig eller tycka att jag är " sjuk i huvudet ", därför säger jag inget.

Återigen rinner tårarna nedför mina kinder när jag lämnar dig och mamma och det som en gång var mitt barndomshem. Och än en gång frågar jag mig varför du inte går mig till mötes. Jag vet att jag skulle blivit en pojke, att det var en son du så hett ville ha. Jag har hört det så många gånger förr och lär få höra det igen. Fortfarande efter så många år har du inte tagit mig till dig, inte bekräftat mig, inte sett mig för den jag är.

Men det är egentligen inte mig det är synd om, utan dig pappa.Trots att jag gråter, saknar och längtar, kan jag inte annat än beklaga att du inte gett mig en chans än. Om du hade älskat mig för den jag är kan jag lova att ditt liv hade blivit rikt.

Jag har så mycket kärlek och värme att ge. Så mycket jag vill göra för dig, visa dig och uppleva tillsammans med dig. Men du har valt och efter alla dessa år när jag gjort allt som står i min makt för att du ska se mig har jag till slut tvingats ge upp.

Visst - det smärtar ordentligt att inse att jag inte har tillstymmelse av en chans att riva den mur du byggt upp, men den största förloraren är du pappa. Och är det någon det är synd om så är det dig. Jag kan bara beklaga att du inte tagit emot den hand jag sträckt ut så många gånger.
Du har inte en aning om vad du gått miste om - men det vet jag. Och det gör mig sorgsen - för din skull.