Lucka 17 i min decemberdepression, ytterligare en fallucka ner i feber och förkylning. Ge mig ljus och långa dar, laga mitt punkterade hjärta, blås upp nya drömmar och snälla liv slå om snabbt till ett nytt år att hoppas på!

Vaknar förlamad på min födelsedag
Ser familjens kärlek utanför min glaskupa
Om jag sträcker ut handen kan jag röra den
Utan att den rör mig

Tystnaden lägger sig som bomull i bostadens alla hörn och regnet utanför får själen att flyta upp till ytan. Mental musik där distinkt och dovt hämtar dagen i harmoni, ger den åter den bärkraft jag saknat.

Ledsamhet förlamar, men idag skakar jag av mig sängen. Måste få bukt på alla vassa kanter både inom och utom, nollställa till öppna rum så psyket klarar av att jonglera med kaos, för idag blir vi 3 vuxna och 3 barn på 56 m2 på obestämd tid. På dagen ett år senare kommer Moa med familj tillbaka och gör ett nytt försök i Skellefteå. Inskolning på skola och dagis står på schemat för barnens del samt audition på teatern för Moa. Ikväll knyter vi ihop en dinglande svans av 31,536,000 ögonblick och jag är överlycklig mitt i allt allvar.

Ilska och sorg fyller vår inkorg. Den kollektivistiska tanken trängs ut när salongsbolsjevikerna handplockar sina gäster till släktfester. Salarna fyller en snäv funktion. Det svänger i rum med svängrum, självtillräckligheten gör sig synlig i skeva självbilder, och hög standard håller sig långt från hjärtat.