Det är fortfarande ljuvligt ute, ett sagoscenario, det som gör att man håller ihop en hel frostbiten vinter, ändå räcker det inte hela vägen in. Nednött tar tid att bli återfött.

Vänta så ska jag vinkla jorden
Ser du ljuset?
Ställ dig på mina axlar
Ser du det?
Låna mina ögon en stund då
Fortfarande inte?
Det är så svart här
Var tog mina ögon vägen?

Som sagt, förakt det är min raka rygg byggd av, men skygg, otrygg i undran över beundran, står som handfallen! Hur fan tar man med sig fuckyoufingret upp på spotlightpallen?