det var då när jag gick på spårvagnar utan att betala
det var dina brev som började äta upp mig
det var då som jag tappade kollen på veckorna i gruppen
Jag gick planlöst jag gick runt jag gick på kaviar
jag pratade om dig och de andra gömde sig i filtarna

den första gången var en tjej klädd i röda nyanser
en schal en mysdress den rosa stickade koftan ovanpå
drog en filt omkring sig med fasa såg jag att hon verkade försvinna in i den
hon berättade om när hon o hennes kille hade sex så

drogs en gardin för hennes ögon
hon sa att hon försvann bort liksom varje gång de hade sex
nu var hon med barn och kände sig förvirrad men ganska lycklig
hon visste inte mer

nästa gång var hon inte där hon var spårlöst försvunnen
då var du mitt drogbeteende flykt som skulle avgiftas
vi öppnade varandra enligt modellen
vi drack termoskaffe och åt mariekex
och pratade om dig
mina ögon lyste
jag hade som en dejt
varje onsdag gjorde jag mig fin när jag skulle prata om dig

det blev min drog

de brukade sitta med fötterna på bordet och lyssna
jag läste ibland dikterna men ingen sa något
rapporter om förbättringar när jag läste dina mail

utan att besvara

höll en och en halv månad

samma tid som du var vit

Autistiska drag från min barndom

Många var de instängda år jag tillbringade i mitt flickrum på sjunde våningen i ett höghus. Jag satt vid skrivbordet i teak och var djupt försjunken, drömde mig bort från livet tillsammans med Dom.

Jag kunde inte alls teckna då mitt perspektivseende var stört, jag var däremot väldigt duktig att skriva fint. Det kom sig av att min svensklärarinna var ovanligt snäll och ägnade tid åt mig. Hon gav mig en femma. Jag vet nu vad hennes support kom att betyda. Jag var närmast fixerad av att bli så duktig som möjligt att skriva min "autograf" perfekt.

Vid sidan av samlade jag på andras namnteckningar, skrev till filmbolagen och till kändisar. Jag hade Snoddas och Helgonets/Roger Moore . Jag utarbetade olika stilar för olika sidor av mig själv. Den smarta, den söta, den begåvade osv. I timtal blev jag sittande och upprepade med variation namnteckningen över hundratals sidor i mina block. Småblock som jag fått av pappa från hans jobb och i kollegieblock som jag hatade därför de hade rutor. Kanske blev detta monotona upprepandet som en befästelse av min existens. Som för att dölja hur fult namn jag hade och hur ful jag var.

Jag blev hånad. Barnen på skolgården ropade "nääs med tre ä" och gjorde fula miner då de såg mig. Förföljerserna pågick under hela lågstadiet. Jag bad snälla gud om mirakel att få heta något annat, bli gift eller bortbytt till en annan familj, någon med finare namn. Allt skulle duga bättre än att fortsätta heta Nääs, min för stora näsa var den groteska påföljden av dubbelstavningen.

Min bästa lekkamrat hette Monica Rosen, med accent. Det var det absoluta namnet att heta, tyckte jag. Det fyllde mig med innerlig avundsjuka eftersom hon också var underbart vacker. Hon hade långt självlockigt guldblont hår och plutmun, nåt som jag aldrig skulle kunna få. Att jag själv var både söt och charmig tog det mig ett helt liv att upptäcka på egen hand.

Jag blev mobbad förstås, inte regelrätt visserligen men det räckte för att allvarligt skada självbilden. Jag kissade på mig och hade för stor näsa. Hela andra klass låg jag på ett sjukhus långt hemifrån. För att få bukt med kisseriet som man kallade det.

Jag var sex år när första resan bar iväg till barnkliniken i den stad där jag nu bor. Jag var olycklig, fylld av skräck och förtvivlan, ensam och utlämnad åt de vuxna och åt de andra barnens skrämmande främmande världar.

För att överleva började jag hitta på historier om mig själv och om mitt liv. Jag kom så småningom på att det var ett genialt sätt att bli sedd . Att vara någon som betydde något. Jag satt i min sjukhussäng på nätterna, eller i dagrummet på dagarna och berättade om vårt slott där vi brukade tillbringa sommaren, där som jag hade egna hästar jag fick rida hur mycket jag ville och om min bästis Kenneth. Han var en kille som vare sig hade armar eller ben efter en olycka han varit med om, han fick rulla sig runt för att kunna ta sig fram. Ibland framställde jag det så att han bara bestod av ett huvud som rullade, men det tyckte de flesta av de andra barnen verkade såpass osannolikt att jag snart slutade med den storyn.

Flera av barnen, ja de flesta, hade föräldrar som kom o besökte. De var varma, snälla och fulla av liv, de hade med sig kyssar och presenter, de saknade sina barn väldigt mycket och önskade att de snart snart skulle bli friska och komma hem igen.

Själv fick jag väldigt sällan besök. Vi bodde för långt bort. Jag fick ganska många paket som blev inlåsta i det som kallades för gotteskåpet när nattpersonalen gick på . Jag hann att samla på mig hela Barbieserien under den här tiden.

Jag hade den riktiga Barbie, hon som hade stora toppiga bröst och perfekt look. Jag fick de flesta paketen med hennes kompletta garderob, sjuksköterskekläder och flygvärdinnekjolar, små plastskor med rosetter, pyttesmå glittriga väskor.

Jag hade den riktiga Ken, han som saknade snopp. Det var så underligt slätt mellan hans ben, som om han bar en slags suspensoar. Eller blöja. Detta väckte både stor undran och frustration, jag förstod ju att något var fel. En avgörande anledning säkerligen att fortsätta söka svar på mysteriet.

Så kom Skipper, tonåringen, henne gillade jag aldrig, men hon hörde ju till så hon fick vara med ändå. Säkert mest tack vare hunden, den grålufsiga taniga typen som ägde massor av koppel o tillbehör.Med det röda kopplet brukade jag dressera Barbie att göra konster, som att vika benen bakom huvudet eller sitta på knä med uppsträckta armar.

Cyndie, med sitt jättelånga blonderade hår som gick att skruva tillbaka in i huvudet med hjälp av en överdimensionerad plastmojäng, hon fanns också med i denna lösa familjebild, Hon sov alltid i sin egen säng, aldrig med de andra. Det var bara Barbie o Ken som fick sova ihop. Jag höll sträng ordning bland dockorna. Ingen fick låna eller byta kläder med mig. Hur jag förvarade dom har jag glömt. Men de hade sin givna plats i mitt liv ända tills den dagen kom då jag sålde dem allihop.

Jag ägde alltså hela familjen Barbie men tillhörde ingen egen.

Efter nästan tre månaders genomförda undersökningar, cystoskopier och urotomier, nersövningar med eter och mask, katetrar införda i urinröret, blev slutligen större delen av vänster njure bortopererad. En cysta. Efter operationen lades ett dränage i det 16 stygn långa såret, "cigarren", det varade , blödde och gjorde hemskt ont. Det kom stora urinstenar från njurarna när jag gick på toaletten. Jag hade flera gånger bett gud om att få dö. Jag gömde mina kissiga underbyxor bakom toalettstolar, drack inte den röda eller gula saften de ställde på sängbordet i skavda plastkannor. Jag kissade i smyg innan blåsträningen för att på så sätt få dem att tro att jag hade blivit frisk.

Den blankvita kaklade toaletten , det enda stället där jag vågade gråta, hade långsmala spröjsade fönster jag inte kunde nå upp till. Därute nånstans fanns friheten. Där bodde de som inte behövde skämmas för sina namn, de som hade självlockigt hår och var mycket fina omtyckta barn. Deras föräldrar var snälla och skojiga, de fick bullar när de kom hem från skolan och de kissade inte på sig. Jag önskade bli en fågel som kunde klättra upp mot fönstret, ta sats mot karmen och flyga ut.

Ibland hade jag fått följe av en sköterska, varit ute o gått på de planterade gångarna runt sjukhusets gamla byggnader. Jag såg blodiglarna komma krypande tvärs över gruset. Jag visste inte varifrån de kom. Jag hade bett gud om att få dö. Att de en dag skulle komma och hämta mig.

Några dagar in på min tredje sjukhusmånad fick jag veta att utskrivningen blivit bestämd.

Då skulle mamma i en akt av beskydd komma att genomföra sitt största svek mot sin dotter, men om det ska jag berätta mer en annan dag.

Under helgen hade jag nyöppning av min butik. Jag ingick i en samlingsutställning med andra konstnärer. Finklätt folk kom o gick med väldigt långa mellanrum. Jag hade tråkigt. De flesta köpte inget, i själva verket ingen, någon gav vaga löften om att köpa något till Ulla innan midsommar, många lät blicken glida upp över väggarna, mot taket och ställde sedan frågor om min säng. En kvinna började dra i överkastet och skaka fårskinnet som ligger ovanpå, hon trodde det ingick i utställningen. Jag tackade henne för hjälpen, sa att det var nytvättat, men tack.

Redan första dagens eftermiddag, efter fyra timmars öppethållande i min nyskurade atelje, var jag i full färd med att tillreda en självmordsbrygd enligt eget recept. Den senaste burken tonfisk, märke Eldorado, som fått mig att spy när jag fattade att det var samma som de säljer som kattmat, bildade bas till soppan. Färdigmosat så, lade jag till rester av ajaxblandning , öppnade några påsar Vanish som verkligen är allsidigt, ( tack A.) och smulade ner. Sist satte jag allt på gaslågan att koka i femton timmar. Jag vill verkligen dö nu. Kunder som inte köper någonting får inte långt till dörren när jag sätter händerna i kors och tvingar dom att backa ut . Det vore en skymf att påstå att de ska vara välkomna tillbaka.

En man kom iförd vandrarkängor o shorts, rynkade på näsan och kommenterade att keramik inte var hans grej o gick. Mordet stod högt i kurs där. De som inte har vett att köpa någonting gör det för att jävlas. För att jag inte har pengar till mat o telefonen är avstängd o nätet är avstängt o inkassobolaget sitter med breven till kronofogden redo för måndagsmorgonens attack. De tältar utanför min port, de vakar dygnet runt. I samma ögonblick som jag vaknar, försöker mig på en solhälsning efter kattsträckningen , tränger de in sina kuvert genom brevinkastet, vilket trots upprepade åtstramningar inte lyckats bli smalare. Satanstrynena flabbar. Uppmaningar att jag ska betala deras kostnader för att skicka ett djävulens ombud till en rättssal som badar i bråk och inhyser en kvinnlig domare som jag redan har på min sida sen förra gången. En annan tidig morgon i april som jag klädde mig i kanariegult och gjorde fredagen till ett inferno för det Stora Telefonbolagets utsedda ombud. Jag skulle vinna, naturligtvis. Jag önskade trevlig helg.

Efter min utgjutelse över deras vidriga och omänskliga attityd, bad hon om respit att i fortsättningen få kommunicera svaranden via domstolen , ej direkt, och när vi var klara såg jag att hennes Dimstrumpor hade bleknat och därunder skakade ett par myndighetsben i fogarna.

Okej. Här är den sköna sommaren så som den presenterat sig för min del. Människor kommer att osa, skrika, kyssas, hångla och ha sex utomhus. De kommer att vilja ha mig med på grillfester, nattklubbar och badturer. De kommer att följa mig med blickar, kanske flörta, men inte göra något mer. Absolut inget mer. Faktum är klarlagt, förutspått och utmätt är tiden.

Mina kort är sedan länge lagda i en och samma giv vilken inte ger rum för utvikelser. Även om jag under de senaste fyra åren gjort rejäla flyktförsök kommer ändå min speciella typ av verklighet i fatt. Hoppar på mig bakifrån på bussen, eller vid kaffet efter duschen. Den kommer även om solen förvandlar tänkandet, förslöar det och gör stegen långsammare. Rörelserna mjukare och munnen gladare. Den handlar fortfarande om arbetet med att laga mitt liv. Flytta en verkstad. Måla väggar. Mura ett golv. Kakla ett kök. Sola med måtta. Klippa håret . Öka vikter, men inte vikt. Äta bra. Se snygg ut. Bli läkt och hålla huvudet högt. Ta emot kunder i ateljen. Bädda sängen varje förmiddag. Hålla ordning o rent. Skapa pengar.

Det kommer inte att bli några nöjen eller utsvävningar här, och verkligen inget sex . Och ingen kärlek för mig, tack. Jag säger så för att inte verka alltför hungrig eller desperat efter sällskap, jag vill faktiskt för det mesta inte ha något, det finns inget utrymme. Jag befinner mig i en konsolidering, men de dagar o tillfällen finns gott om då längtan kastar sig över en med glupande käftar. De stunderna känner vi ju redan till. Jag är lycklig över att jag lärt mig bättre att hålla i repet o dra mig tillbaka när det behövs. Fast min kropp är bebodd ännu. Han har inte lämnat hålorna.

Ägglossning kan vara trevligt på många sätt. Att bli erkänd sin fertilitetsstatus är trevligt och betryggande. Att svullna bröst och mjukare hy är mysigt det håller väl alla med om. Att känna lust är också ganska ok, lite problematiskt att göra sig av med den för tillfället bara. Snabbt Överstökat, sen back in business. Som en tandborstning, känns fräscht efteråt och får blicken att stråla. Bra för immunförsvaret och ger bättre psykisk balans. En riktig man ska kunna avgöra sin kvinnas trivsel enligt dessa tecken. Annars är han ingen man värd att nämna.

Efter Kvällsgrillningen följde jag medias jakt på mentala avvikelser. Jag ser sällan på tv men nu satte jag på för att inte kvävas av tystnaden. Först ut en doku om en kvinnas multipla personlighetsstörning, sen en förhandstitt på doku om Hagamannen, det finns ca 1000 sidor om honom inför rättegången, följes. Har alltid varit svag för psykopater. Efter det ännu en doku om en man som brände ner ett träskjul och man fick aldrig veta varför, sen handlade det om hjärnans fantastiska värld hos autistiska savanter.

Inte heller på film undgick mig en påtvingad åsyn av andras kärlek som spirade. Jag tycker mig efter dessa avsyningar ha bekräftade symptom på lite av varje från dem alla. Utom förälskelsedelen förstås. Trots det vill jag inte sluta med dokumentärer. En sån typ av splittring som utvecklar multipla persona, vars bakgrund innefattar sexuella övergrepp verkar helt logisk. Med tanke på sådana trauma kan resultatet knappast bli annat än splittning o klyvning av jaget , för att klara att härbärgera ångesten o smärtan från övergreppen. Autistiska drag har jag själv rapporter om. Och multipel, ja, varför inte. Hennes kille hade aldrig tråkigt , som han sa. Så länge det inte handlar om orgasmer bara. Dessa kvinnor lever i ett dagligt helvete, knappast några manliga fantasiföreställningar kvar efter flera hundra ofrivilliga utlösningar om dagen. Jag såg en doku om det en gång.

en sommarföljetong ; om hur man gör sig själv till åtlöje genom att avslöja detaljer ur sitt dagliga liv; istället för sex; istället för kärlek.

Helst av allt vill jag vara död på sommaren.

Ni som kysser varandra offentligt; var vänliga håll er inom ramarna för vad som är passligt inför oss som är utan.

Okej. Nu började sommaren den här veckan. Den riktiga. Den som målar upp scenariot, lägger ribban för tillvarons två långa månader framöver.

När graderna buffar sig över tjugogradersstrecket får det blommorna att blomma ut, människor att stryka sina bara skinn mot allt som rör sig på gator o torg, slicka o smaka av varandras kroppar omväxlande med avsugningar av miljoner nya glassmaker samt toppingar. Helt plötsligt lapas det ogenerat värme utan skor o strumpor. Det hittas på att kyssas med utsträckta tungor och det grälas till och med på öppen gata precis som på kontinenten.

De sprider just nu sitt grillos in i min atelje där jag sitter o skriver för öppen dörr, det påminner mig om att jag inte ätit fläskkotletter sedan säker ett år, att jag åt oxfile en gång med någon jag tyckte om.

Efter att kolet bevisligen blivit till grått damm och ingen brandrisk längre råder, är de mätta familjen men alltjämt den ostimulerade. De får för sig att åka och bada fastän klockan är alldeles för mycket och babyn skriker i sin ärvda vagn. Småflickorna har tovor i flätorna och den söta mamman är i eftersläp på behovstillsyn. Jag önskar jag kunde ge henne ett 3 veckors retreat hos Svt:s Bota Mig .

Modern hörs sätta sig i bilen under ståhej, skrikande åt ungarna att de får stanna hemma om det ska vara såhär. Mannen vid ratten suckar o drar hårt åt växelspaken, han bara kör iväg nu, vad fan hon än tjatar om, iväg o bada ska de. För hundramiljontegången under senaste halvåret ser han framför sig sin egen blixtrande namnteckning på en bunt vita o svarta skilsmässopapper . Han ser också Vanessa, den blonda som gör honom sällskap sömnlösa nätter på nätet. Han är rädd ibland att alla de här tankarna ska börja synas på honom. På utsidan.

F Ö R L ÅT!

ni måste ju inse att man inte kan sublimera kärlekshunger!

den som hungrar

ska känna svälten slita i hennes tarmar och innandöme!

hennes sköte

ska vara fyllt av monsters och ormars vrålande efter kuk!

efter safter som slickar sig kring köttets eldar!

våra stelnade monument

din uppkäftiga min

ditt arroganta knyck på nacken

dina besvikna suckar

min grundmurade tro på det goda i oss

FÖRLÅT den förbannade kärleken! FÖRLÅT begäret!

det har blivit kallare nu men här luktar likadant

fy fan vad ni är romantiska!

DE:

som saknade koder för intima relationer

de som tog kontrollen genom att dölja förödmjukelsens skuld

deras bekräftelser ... ett nät av lögner... PASSERA HÄR!!!

de som var ansatta av objektförlust

bakom genomsökta territorier av gifta män
de som laddade sig med smärtors torterande inre discipliner

vi som kände skam att inte vara riktiga
vi som relaterade i detta rum to be in charge - to control

där det slängdes upp stövelskaft över kanten på fåtöljerna

där jag visade mig utan smink lindade benstommeben

med självhjälpande filt

deras fasta konturer handlade om förlamning
dysfunktionella familjer inplanterad skam

självbilderna ger skenet av

den vi är och den vi vill vara

det finns inga fel /det finns inga fel

för att era viljor fläckas av saker som inte är sant

när processen är det du själv väljer i varje ögonblick

vem du vill vara
och du skulle aldrig välja någon annan än dig själv

ge det tillåtelsen ge det tillåtelsen ge det tillåtelsen

rädslan som både förenar och stöter bort
bli avvisad skjuta framför vår klagande uppgivenhet

under det som tillgodoser dessa negativa drifter

ivrigt samlande raseri bortblandad längtans äckeltårar

hatets dramatiserande
lojalt tillverkade svindlerier medberoendets team

tusenåriga konstellationer
försökte vara klar i tid

på kvällarnas kyliga betong framkallas närvaron
i den orkan som finns kvar.

Överväldigade Under jorden
denna malande känsla av oreparerbar förstörelse.

de som delade redovisningsskyldigheter,
den plikten mot sig själv att känna efter.

PLIKT SKAM SKULD

Du som är vacker men känner det inte

var är det att jag kastar kross mot ledkapslar

att jag ler
för att jag vill dansa där sjuka lyten gått bort
knicksa med höften för att man inte får

nämen inte såååå
det skiter väl ni i

tillblivandet

så som man kan söka detta ljus som återtar sin form

extremernas kontraktion
mot förväntade anpassningar
dumheten kroppsligen styrd

ni invaderar med era partiklar
ni får mig att ta ut mjölken och ställa in den igen

ögon kastar speglar här

är inte försörjande
är inte behövande

nej

jag är inte här

jag klär på mig soldater
och går min väg

er rädsla bedövar
era stumheter söver ner

hur många askungar skall jag blåsa ur ärtorna
hur många skor ska jag prova

det finns inga realiteter i dina konturlösa önskningar

varför ser ni inte att jag har stängt?

jag säger ljuset silar inte
när ögon kastar vilja på det som hänger från mitt taktila sätt

allting har sitt pris här
säger jag och förvandlar mig till brottsplats

fräxhatligt skuggad mot en rokad av sikt

ni planterar buskage inför dennas utredning
stolpar ut och tejpar runt med nysplittat orange och gult

varför ser ni inte att jag skyltat ner?

det hänger på avjämnheterna
avkylda språkdräkterna så långrandigt kortvarigt

jag har stängt nu, verkligen stängt

aktivt tänkande
stoltheta steg förväntat ombytta
inrikting mot ett mottagande avsäget inbjudet välkomnande
hej hallåååå..??...stig på ...trilla ner i mina plastiska utflykter

jag har tvättid nu

alltid någon som tar bort spåren
alltid gått efter
och sopat undan

var det triangelns tillval under blivandet ?

ni skulle gå rakt in över klossen som ligger i dörrspringan

varför förstår ingen
att dörren går igen av sig själv

långsamt långsamt

de som inte märker rörelsen i
det lilla vill inte släppas in
inte hit kom kom kom kom

inte hit

men föreviga ditt babbel
då kommer jag att dansa mig ut ur denna skuggade platå

var det om hennes händers väsensskilda

otillräcklighet

som gav undanflykterna tillstånd att vidröra min rygg

lugga mitt hår till marken
förutse handflatornas linjer

de svala sparvhändernas beröring
bara en enda gång

- var det det?