Sam sprang så fort hon vågade efter den snötäckta landsvägen. Snön glittrade som kristall i det klara ljuset från månen som ännu inte försvunnit. Snön gick henne nästan till knäna och under så var det is. Hon hade svårt att få fäste och ramlade flera gånger, men hon kunde inte stanna. Hon ville inte stanna. Hon var rädd, rädd för att hennes pappa skulle komma rusande efter henne och slå ned henne. Tanken fick henne att resa sig från ännu ett fall och öka takten yterligare. Tillslut kände hon hur benen steg efter steg slutade bära. Hon insåg att hon inte skulle kunna springa mycket längre och vek av in i skogen. Hon sprang tills hennes ben inte orkade längre och hon sjönk ihop på marken. Tårarna som föll frös fort till is på hennes kinder. Det sved förfärligt men hon orkade inte torka bort dem, det skulle ju ändå komma nya. Hon var så trött att hon knappt orkade hålla ögonen öppna. Hon la sig ned på den kalla, frusna marken. Hon tog av sig sina vantar och använde dem som kudde. Det dröjde inte länge innan hon lyckades somna.

Hon vaknade av att solens strålar dansade över hennes ansikte. Hon satte sig sakta upp och kände hur kall och stel hon var. Hon visste inte hur länge hon hade sovit. Hon såg sig omkring på snön som glittrade i solskenet som trängde igenom trädens grenar. Hon visste inte vart hon befann sig. Men det var väll lika bra det? Då kunde ju ingena annan veta det heller. Hon reste sig långsamt upp och sträckte försiktigt på sig. Hon såg sig omkring lite mer och bestämde i vilken riktining hon skulle gå och började traska. Den tjocka snön gjorde det svårt att ta sig frammåt och det känns som om den försöker trycka henne tillbaka. Hon var inte rädd, det var hon aldrig när hon var i skogen. Hon visste att den beskyddade henne, sommar som vinter. Hon kände till alla djuren och visste hur man skulle bete sig. Men hon kände hela tiden en sorts obehag, det var nånting i luften. Det var alldeles för stilla, ingen fågelsång, inga rådjur som står och gräver efter gräs under snön, inte äns en eller annan hare som skyndar sig över stigen. Allt låg tyst och stilla, som om det höll andan. Sam stannade, slöt ögonen och lyssnade. Inde ett ljud. Hon öppnade ögonen och andades in av lättnad. Plötsligt flög en flock fåglar upp ur en buske i panik. Sam brydde sig inte om att vända sig om och kolla vad det var, hon slände sig frammåt och kutade för allt hon var värd. Bakom sig hörde hon en mansröst och ett par klumpiga fötter som följde henne. Hon vågade inte vända sig om, rädd för att snubbla eller falla. Plötsligt hördes ett skott av ett gevär. Sams hjärta hoppade över ett slag och det tog en stund för henne att förstå att hon fortfarande sprang, hon var fortfarande vid liv.

Det dröjde inte länge innan den som sprang bakom henne saktade farten och stannade. Men Sam vågade inte stanna, hon fortsatte springa. Hon sprang tills hon inte längre kunde andas, då stannade hon och lutade sig mot ett träd. Hon fiskade upp mobilen och knappade snabbt in ett medelande.
”Jag är i skogen, kan du komma och hämta mig? Snälla, kan berätta mer sen” Hon skickade iväg det och satte sig ned för att vänta på svar. Svaret kom snabbare än hon trott. Hon öppnade medelandet och läste.
”Visst, tror du att du kan ta dig till sjön?” Sam log och såg sig omkring, en bit bort så kunde hon se att skogen tog slut, hon var ganska säker på att det var sjön.
”Jag tror det” hon skickade iväg medelnadet och började gå. Hon behövde bara gå några hundra meter så kom hon fram till sjön. Ganska långt borta så kunde hon se ett gäng som satt på sina snöskotrar och fiskade.
”Jag tror att jag ser er..” Skickade hon iväg. Svaret kom snabbt.
”Vad bra, jag ser dig med, kommer snart” Hon hörde att en av snöskotrarna startade och hon kunde se hur den kom emot henne med en enorm hastighet. Plötsligt så stod skotern där framför henne och en ung kille drog av sig hjälmen och kollade på henne.
- Ska du med? Sam log brett när hon hörde hans breda pitbondska. Hon gick snabbt fram till honom. Han omfamnade henne och gav henne en kyss i pannan. – Klart du ska. Han log brett, ett leende som bara han kunde le och räckte henne hjälmen. Hon kollade undrande på honom och han skakade på huvudet.
- Ta den du, jag behöv en inte. Sam skakade långsamt på huvudet och satte på sig hjälmen. Hon satte sig bakom honom på skotern och tog ett fast tag om hans midja. Killen som hette Kevin gasade på och dom nästan flög över sjön. Sam sneglade på fartmätaren. Den visade 130 km/h. Hon log och kollade rakt fram igen, vinden piskade mot hennes ansikte så hårt att hon knappt kunde andas, det fick henne att glömma allt annat. Efter bara en kort stund så var dom framme vid dom andra som var med Kevin. Kevin stannade motorn på skotern och klev av. Sam tog av sig hjälmen men satt kvar. Kevins kompisar kollade undrande på henne.
- Godag, vad heter du då? Killen hade lika bred pitbondska som Kevin hade. Sam kollade lite blyg på honom.
- Hon heter Sam. Kevin gick tillbaka till skotern och satte sig ned med fötter på ena sidan. Sam vred sig så att hon satt så hon med.
- Låt flickan tala själv. En av de andra killarna gjorde en gest mot henne och kollade på Kevin.
- Hon kan tyvärr inte. Hon är stum. Kevin såg den andra killen i ögonen.
- Ååh.. Killarna skruvade lite besvärat på sig och visste inte riktigt vad dom skulle säga eller göra. Kevin la sin arm om Sams axlar och hon lutade huvudet mot hans axel.
- Men det är inget vi behöver gå in nå djupare på. Sa han med ett leende. Han pekade på han som frågat om hennes namn. – Det där är Tobias. Sedan pekade han på killen som tyckte att hon skulle få prata själv. – Det är Pelle och det där är Pontus och Rickard. Han pekade på de andra två som suttit tysta. Sam kollade på dem en efter.
- Trevligt att träffas. Sa Rickard. Han pratade rikssvenska. Sam nickade mot honom och kollade sedan upp på Kevin för att slippa kolla på alla dom andra. Kevin log mot henne och höll henne tätt intill sig. Sam njöt av att få känna närheten och önskade innerligt att det aldrig skulle ta slut.

När Kevin släppte av henne vid uppfarten till huset senare under kvällen så var det redan mörkt och den nästan fulla månen lyste upp landskapet med ett svagt silveraktigt ljus. Sam älskade att vara ute vid den här tiden, antingen så var det såhär vackert eller så var det helt becksvart så man lätt kunde gömma sig. Hon kollade på Kevin som stod framför henne lite halft lutad mot skotern. Ljuset från månen lyste upp den delen av ansiktet som inte var täckt av hans svarta rödslingade lugg. Hans läppircingar glimmade lite mystiskt och han log varmt mot henne. Hon log tillbaka och trots att det var nästan 30 minusgradet ute så kände hon sig alldeles varm innuti. Det var en känsla hon inte upplevt innan hon träffat honom.
- Klarar du dig nu då? Frågade han med en lite orolig stämma. Sam nickade trots att hon inte var säker på att det var sant. Kevin tog ett steg frammåt, böjde sig ned och kysste henne, djupt och länge. Sam kände hur den varma känslan spred sig ända ut i tårna och in i märgen. Tillslut avbröt han kyssen och kollade på henne.
- Då åker jag då.. ses imorgon. Han gav henne en sista kyss i pannan innan han satte sig på skotern och åkte iväg. Sam stod kvar ute på uppfarten och kollade upp på månen. Hon önskade innerligt att det skulle vara lungt när hon kom in och att hon skulle klara sig upp till rummet utan att bli upptäckt. Efter en liten stund så tog hon mod till sig och gick in. Hon möttes av ett vrål som hon genast kännde igen. Hon tvärvände i dörröppningen men hennes pappa var snabbare och han greppa tag om hennes arm.

Sam låg på sin säng och grät tyst. Hon ville bara skrika. Skrika ut allt. Men hon kunde inte, hon skulla aldrig mer kunna. Hon kollade bort mot en låda som låg på nattduksbordet intill sängen. Hon reste sig upp och öppnade locket. Där i låg ett rakblad. Det sken i det svaga ljuset som sipprade in mellan gardinerna. Hon satte den mot hanleden. Hon tog ett ljupt andetag och gjorde ett snitt. Det blev djupt, väldigt djupt. Betydligt djupare än hon tänkt sig. Blodet forsade värre än hon någinsin trott var möjligt. Hon insåg snabbt att hon skurit av aortan. Blodet bara fortsatte att rinna. Hon kände hur allt började snurra. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde allt bara falla isär? på bara några sekunder så hade hennes liv förvandlats från uthärdligt till ett rent helvete. Hon greppade papper och penna och kluddade ned några rader. Hon han precis skriva klart innan allt snurrade så häftigt att hon inte ens kunde sitta upp längre. Hon la sig ned och kollade på blodet som fortsatte forsa. Efter en liten stund blev allt svart.

Kevin kollade på lappen ännu en gång, den var nedstänkt med blod, hennes blod. Han kunde fortfarande inte fatta att hon var död. Det hade gått nästan en vecka men han kunde fortfarande inte riktigt ta det till sig. Tankarna snurrade i hans huvud som rena rama karusellen. Han gick på måfå runt i skogen. Han visste inte vart han var på väg, men det spelade ingen roll, inte längre. Han vecklade upp lappen ennu en gång och läste de få ord som stod där. Han kände hur tårarna steg. Han försökte hålla tillbaka, försökte vara stark. Men det gick inte. Han var så försjunken i tankar att han inte märkte bilvägen han klev ut på. Han märkte inte heller lastbilen som kom körande mot honom i full fart, förrän det var för sent. Då förstod han att han inte skulle klara sig. Han brydde sig inte om att fösröka ta sig därifrån, han slöt ögonen och tänkte på lappen. Han hörde ljudet av skrikande bromsar men han inte känna någon smärta innan han försvann in i ett stilla mörker.

När polisen inspekterade liket hittade de en lapp som inte endast hade hans blod på sig. Dom väcklade ut den och läste.

”Kevin!

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, förlåt för att jag aldrig kunnat säga det till dig.

//Sam”