Hom var det absolut vackraste han någonsin sett, när hon närmade sig honom med blött hår och ett brett leende.
Han hade velat se hela henne, men kvällsolen skulle precis gå ner i havet och den sken honom rakt i ögonen. Plötsligt var hon där, rakt framför honom.
- Vet du hur många vattendroppar rymmer havet? Frågade hon medan hon torkade sitt röda hår på den lilla blå handduken.
Varför hade hon inte en större handduk? flög det igenom Martins huvud. Han såg hennes långa röda hår falla ner på hennes rygg, allt eftersom hon torkade det. Paralyserad kunde han inte slita blicken från hennes fingrar som varsamt redde ut varje hårslinga. När hon vände huvudet mot honom så log hon, så där som bara hon kunde.
- Jag vet inte vad du menar, skyndade han sig att säga. Han såg sitt badkar framför sig. Badkaret i det lilla badrummet med brunt 70-tals kakel, hemma på Maskrosvägen 2A, hur mycket kunde det rymma?
- En oändlighet, sa hon.
Hon såg rakt in i Martins ögon. De var grå blå och de såg rakt in i hennes.
Han tog ett steg framåt, ett steg som han så många gånger drömt om och fasat för på samma gång.
Hennes tunna, lätt röda läppar letade efter hans och hennes fingarar flög igeom hans ljusa hår. Han höll hennes händer, medan hans tunga varsamt rörde sig inuti henne.
Det kändes som en oändlighet, innan han slog upp ögonen. Den vita stranden gjorde kvällsljuset ännu skarpare. Det enda han kunde se var ett stort leende.