Nere på gatan var han. Hans steg var snabba och han såg sig över axeln när han korsade gatan. Hon gömde sig bakom gardinen när han tittade upp mot hennes fönster.

Varför gömde hon sig? Han såg hennes mörka hår fladdra i fönstret. Han visste att han var sen, han hade haft fullt upp. På med kostym, packa portföljen, allt för att verka pålitlig. Möte ikväll igen, det skulle bli sent, de behövde inte vänta uppe. Så hade det låtit tidigare och hon där hemma litade på honom.

Först gick han ett kvarter bort, sedan tog han tunnelbanan. Fem stationer, sedan började de nervösa benen röra på sig. I rikting mot henne, det förbjudna.

58 trappsteg, han irriterades alltid över att det inte fanns någon hiss. Svetten började krypa och det stack under armarna. Han pustade ut några sekunder när han stannade utanför hennes dörr, som saknade namnskylt.

Hon hörde ringklockan skallra. Badrumsspegeln tittade på henne.

De två flätorna var tilltygade, precis som om någon försökt lösa upp håret men inte lyckats. Ena kinden var mörkt röd, och hennes klänning var inte knäppt. Hon såg sig själv i spegeln. Ett ansikte med fräknar stirrade tillbaka med tomma ögon. Han stod bakom henne. Hon kunde se hans grova siluett i ljuset från badrumsfönstret. Händer sträcktes ut, grep om flätorna. Hon blundade, lät honom få som han ville.

Fan vad det dröjde! Han stirrade irriterat på sin klocka. De hade sagt klockan åtta, han hade sett henne, så var i helvete var hon nu?

Hon sänkte blicken från spegeln. Frenetiskt började hon leta efter tabletter i det vita skåpet. Strök bort tårar, nej, nej, nej… Inte nu. Fokus.

Det är bara så här jag kan leva, för jag är inte värd att leva som någon annan. Slå mig, slå, slå, slå! Jag är redan i så många bitar som det går. Kärleken är inte död. Den har aldrig funnits.

Nu, hon hittade dem. Tog ett djupt andetag medan hon lät dem verka. Ingen skulle skada henne nu, hon var någon annanstans. Han skulle inte kunna göra något nu, hon var i säkerhet. Hon tog sig samman, vred om nyckeln och klistrade på ett leende.

Han såg arg ut. Stod går och hoppade på stället. Ivrigt såg han sig omkring, innan han utan invit steg in i lägenheten. Hon äcklades över hans utstuderade sätt. Han sa inte hej, slängde bara jackan på stolen och gick mot henne. Hon backade in i ett hörn, slog huvudet i hyllan på väggen, medan hans händer trevade efter henne. De var överallt. Under hennes tröja, i hennes hår, mellan hennes ben.

Snurrade. Det brann som eld i henne. Hans händer var överallt, han var överallt. Hon försökte komma loss, dra benen mot sig. Men mannen låg tung på henne, hon kom inte loss. Som i en mardröm där man försöker springa, då benen är fast i cement. Det onda kommer närmare och närmare, och känslan av maktlöshet naglar fast en.

Hon vaknade upp, som om hon sovit hela sitt liv. Hon grep om hans handled.

Skrik, slå, gör vad du vill med mig. Jag är ingen person, ni kan skada mig hur mycket ni vill. Men inte när jag är en fågel, för ingen kan flyga så högt som jag!
Köksfönstret var inte långt borta och snabbt fick hon upp det. Hon var inte vid medvetande, hon ville bara BORT. Bort från maktlösheten, nu skulle hon äntligen ta kontroll över sitt liv. Men han höll i henne, hårt. Han höll henne kvar i livet hon inte ville leva.

Jag tänker inte låta honom få som han vill.

Så plötsligt, släppte han taget om hennes handled. Hon stapplade till för ett ögonblick, innan hon hastigt gav honom en blick. Mascaran hade runnit ut, i frustrerande tårar. Ögonen var röda och vilda, de hungrade efter att få fly. Hon såg skräckslagen ut, när hon tog ett fast tag i fönsterkarmen.

Han stod nära henne. Kunde känna den kalla luften mot hans svettiga panna. Han lade armarna om henne, försiktigt. Först stelnade hon, som slagen av blixten, men sedan föll hennes axlar.

Jag vill bara ha någons armar om mig.