Slakten var planerad till den elfte oktober, men redan den första, slog ödet till. Det var dags för den årliga dovhjortsjakten på Häringe, och de inbjudna gästerna med baron Albert von Schiessenverrückt i spetsen var redan på plats. Med tanke på baronens försämrade syn, hade Ernst tänkt ha ett allvarligt samtal med baronen. Kunde han månne tänka sig att avstå själva jakten och bara njuta av samkvämet, konjaken och den goda maten. Men den gode baronen tog ordet ur munnen på Ernst redan vid ankomsten då han sa:

- Ach mein vän, det skall bli underbart att få komma ut och jaga igen. Jag har hela sommaren gått och sett fram emot att få jaga här ute hos dig och din fru.

Därmed föll Ernsts tanke och han lät det hela bero. Om baronen insisterade att jaga, så fick han också ta konsekvenserna om något skulle gå på tok.

På Häringe hade gästerna som vanligt en underbar tid med god mat och dryck. Dagen före jakten satte man igång med förberedelserna. För jägarna ordnades en rundvandring i markerna, så att var och en skulle få bekanta sig med sitt pass. Endast baron von Schiessenverrückt uteblev från vandringen. Men han hade så att säga laga skäl. Vandringen var nämligen både lång och krävande, och baronen kroppskonstitution tillät inga sådana konditionskrävande excesser. Han blev i stället av Ernst personligen visad till sin plats. Och eftersom dess avstånd från godset endast var någon kilometer, insisterade baronen på att han själv skulle ta sig ut dit på jaktdagen. Jaktledaren, Herbert Müller, också han härstammande från Tyskland men sedan många år neutraliserad Svensk och föreståndare på en Mercedesverkstad, hade med tanke på baronens dåliga syn av säkerhetsskäl placerat honom i en liten sänka på gränsen till Kaláberts ägor. Där skulle han få sitta, så att de övriga i sällskapet var väl skyddade av omgivande jordvallar.

Efter att alla fått sina pass utpekade, hölls det fest på Häringe. Det åts, dracks och pratades om det förestående äventyret. Att kvällen före en jakt inta stora kvantiteter av brända och destillerade drycker är naturligtvis en mindre lämpligt sysselsättning. Men en fest är en fest och eftersom samtliga roade sig kungligt, var det tyvärr också ett faktum att det intogs lite mer än vad som kunde anse vara nyttigt bland jaktdeltagarna.

Att festandet också tagit sin tribut, märktes morgonen därpå. I matsalen visade ingen av jaktdeltagarna någon större entusiasm. Varken för jakten eller den framdukade maten. Frukosterandet inskränkte därför också till att mest bli ett förstrött petande i de framdukade läckerheterna. Men då ingen ville visa sig lida av några dagen-efter-besvär, plockade de med viss möda ändå i sig lite av det framdukade, innan de reste sig och pliktskyldigast tackade värdinnan för maten.

Med påtagna jaktkläder, vapnen över axlarna, tågade sällskapet sedan iväg. Var och en åt sitt håll för att inta den anvisade platsen. Och efter flera "Vielen Glück", gav de sig iväg för att uppsöka sina respektive pass. Som drickbart och värmande där ute i skogen, hade de flesta tagit med sig termosflaskor med kaffe, vilket i de allra flesta fall spetsats med rom. I synnerhet hade baronen, Albert von Schiessenverrückt, försett sig. För att vara på den säkra sidan, hade han tagit med sig en rejäl termos på över en liter.

Baron Albert von Schiessenverrückt vred upp sina vaxade knävelborrar och stövlade pustande iväg. Att se den jaktklädde baronen pulsa iväg var sannerligen en syn för Gudar. Med sin rondör och sina korta, krumma ben kunde hans framfart i terrängen mest liknas vid en mobil rokokobyrå.

Egentligen var det ett under att han orkade. På sina många jaktturer hemma i Tyskland och Afrika var det aldrig tal på att han skulle gå . . . Nej, där fordrade han att bli skjutsad. Och det med ett bekvämt terränggående fordon, samt med minst en passupp. Dennes uppdrag var att hela tiden se till att livets nödtorft, vilket för baronens del innebar whisky och konjak, hölls på en för honom acceptabel nivå. Därför blev de övriga i jaktlaget, vilka väl kände till baron von Schiessenverrückts vanor från Tyskland, storligen förvånade över hans prestation att denna dag på egna ben ta sig ut till sitt pass.

Att ha blivit placerad lite avsides i förhållande till de andra, var inget som bekymrade baronen. Han såg det snarare som en fördel att kunna få gå för sig själv, i sin egen rytm och slippa lyssna till deras tjat. Dessutom kunde han ju stanna till och ta sig en styrketår ur den medhavda termosen utan att behöva bry sig om några kommentarer. Därför klampade han också, om än pustande och stönade av ansträngning, glatt vidare på i sin utstakade väg.

Emellertid var det nog lite si och så med utstakandet från hans sida. Och det visade sig snart att hans välkända oförmåga till orientering, som så många gånger tidigare lett honom på villovägar, än en gång spelade honom ett spratt. Han hade inte hunnit stövla fram i mer än femton minuter, förrän han stannade och undrande såg sig omkring. Var han verkligen på rätt väg? Han vände och vred på sin voluminösa stofthydda för att om möjligt söka få se en skymt av godset. Det kunde ju rimligtvis inte vara alltför avlägset. Men hur han än vände och vred på sig, såg han inte en skymt av något gods. Han lyfte sin högra hand och skuggade ögonen för att om möjligt se bättre, men det enda han såg var skog och åter skog, vilket i och för sig inte var så illa med tanke på hans urusla syn.

- Wohin ist da . . . Var tusan har godset tagit vägen? Jag borde väl ändå kunna se . . .

Han tog fram sin termos, skruvade av hatten och korken och tog sig sen en rejäl klunk för att "klara hjärnan".

- Nu ska vi se . . . Var det inte här jag skulle vika av åt vänster . . . Jo det var det nog. Jaha, så var det väl rakt fram i tio minuter, och sedan tillbaks till den gamla kursen.

Han stod en stund och pratade för sig själv, medan han såg sig omkring. Så tog han sig ytterligare en djup klunk ur termosen, andades ut, rapade av välbehag och lyste upp. Den varma kaffekasken gjorde gott.

- Ja det är klart, precis så var det ju. Nu känner jag igen mig . . . Visst, då är det bara att knalla på.

Mumlande glatt för sig själv, skruvade han hatten på termosen och fortsatte därefter på sin nu en aning mer vinglande stråt.

*

Morgonen var vacker. Solen sken från en nästan molnfri himmel, och sin vana trogen hade Napoleon, efter ha inmundigat sin sedvanliga lilla aperitif hemma på Kaleröd, gett sig ut jakt efter något mera bastant att kasta i sig. Han brukade variera sina strövtåg, och just denna dag hade han begivit sig söderut, åt Härnäs till. Och så långt hade han haft tur i sitt sökande. Nästan omedelbart hade han sprungit rakt på ett ställe fullt med kantareller vilka han genast glufsat i sig. Och när han strax därpå kom fram till i en grop bakom en rotvälta, hamnade han mitt i ett stort bestånd bestående av Carl-Johan svamp. Om en gris haft förmågan att tänka, skulle säkert Napoleon denna morgon ha tänkt att detta var hans verkliga lyckodag. Efter att ha satt i sig all svamp samt därefter betat av bären från cirka tjugo kvadratmeter odonris, var han, om inte mätt, så i alla fall mindre hungrig. Nöjd och belåten efter dagens första skörd, kröp han ner bakom rotvältan, rullade sig fram och tillbaka några gånger för att klia sig på ryggen och la sig tillrätta för en tupplur. Han kände sig helt tillfreds med tillvaron där han låg mjukt och skönt i en lövhög. Solen hade ännu inte hunnit så stiga så högt, men letade sig ändå in mellan trädstammarna. Och trots den tidiga timman värmde den gott i fläsket där han låg, väl skyddad från vinden i den lilla gropen. Han var just på väg att somna, när han plötsligt fick höra ett stånkande och pustande ljud komma närmare. I början brydde han sig inte om det, men då det var strax intill, kunde hans känsliga tryne inte låta bli att urskilja den omisskännliga doften av alkohol.

Men det doftade inte som Kalles drank. Nej, det här annorlunda . . . Doften hade en mer subtil karaktär som genast väckte Napoleons intresse. Trynet på honom började vibrera och hans grishjärna kom omedelbart att koppla ihop den annalkande personen med en lika trevlig människa som Kalle . . . Och med en som förmodligen också hade samma förtjänstfulla hobby som denne. De hemska upplevelserna från inbrottet i stallet med de druckna inbrottstjuvarna som i hans barndom halvt skrämt vettet ur honom, var totalt utsuddad ur hans grishjärna. Efter att ha gjort bekantskap med Kalle och hans drank, kopplade han i stället nu alltid samman lukten av alkohol med trevliga män och ljuvliga stunder. Nyfiken på vem det kunde vara, kikade han därför fram under rotvältan. När han blinkande av häpnad fick se den underlige figuren som hade satt sig nere i gropen, hickade han till. Han blinkade med sina små grisögon för att klara sikten. Kunde det vara . . . Nej, det var knappt att han trodde sina ögon . . . Var det månne en kusin eller kanske rentav en broder ur samma kull. I Napoleons sinne var baron von Schiessenverrückts vaxade knävelborrar en pendang på hans egna framväxande betar, och baronens specialglasögon fick dennes ögon att förminskas och anta de exakta kopiorna av Napoleons egna. Glad som en lärka över att ha funnit en jämlike, kastade Napoleon med en knyck på nacken av sig rotvältan som om den varit en liten kvist, och travade ner till baron von Schiessenverrückt.

*

Baron Albert von Schiessenverrückt hade ingen aning var han befann sig. Om han ens var i närheten av sitt anvisade pass eller inte, var heller inget som bekymrade honom längre. Vad fan skulle han envisas med att gå ut i denna förbaskade urskogen för? Men han hade ingen att skylla på. Det var hans egen förbaskade, egensinniga, dumma stolthet som fått honom till detta. Men nu fick det vara nog. Inte ett steg längre. Om han var på rätt plats eller inte, gav han fullständigt fan i. Nu måste han vila . . . och få sig en slurk varm kaffekask. Jakten var ingen nödvändighet. Med tanke på sin urusla syn, hade han heller aldrig haft en tanke på få något. Dovhjort eller inte, det kvittade lika. Så när han därför utmattad och pustande fick syn på den lilla gropen, kastade han, röd i ansiktet av ansträngning, genast ifrån sig geväret och lät sig tacksamt sjunka ner i den mjuka mossan.

- Ahh, endlich - äntligen.

Han tog fram termosen, skruvade av hatten och la den på marken, tog ur korken, böjde sig bakåt, blundade och tog sig en ordentlig klunk.

- Ahhhh, han svalde, suckade av välbehag och hade just tryckt tillbaka korken, när han hörde ett snörvlande ljud bakom sig, vilket fick honom att mödosamt försöka vända sig om.

- Mein Gott . . . Herregud . . .

Som tur var hade han redan hunnit svälja ner kaffehalvan, för annars hade han säkerligen satt den i vrångstrupen.

Munnen föll ner av förvåning och de tre hakorna förvandlades till sex. Vad som uppenbarade sig framför hans kisande ögon var en spegelbild av honom själv. Dock helt utan kläder. Samma uppåtvridna vaxade knävelborrar och breda plufsiga ansikte med små tättsittande ögon vilka nyfiket plirade rakt på honom. Visserligen tyckte han att öronen och näsan skilde sig en del, men på det hela taget var det som att se sig själv i spegeln.

Det var Napoleon som dykt upp. Lockad av spritdoften kom han efter att ha kastat av sig rotvältan, glatt viftande på svansknorren hasande ner mot den häpne baronen.

Det flitiga klunkandet ur termosen, plus imman på glasögonen fick baron von Schiessenverrückt att totalt tappa koncepten. Det snurrade i hans huvud och i hans dimmiga hjärna formades tanken att han här ute, mitt i den sörmländska skogen plötsligt hade stött på sin broder. Han la ifrån sig termosen efter att först noga ha skruvat på hatten, lutade sig bakåt mot sluttningen, sträckte ut armarna och ropade:

- Bruder, wilkommen i det gröna. Kom schkall du få dig en riktig kram.

Och när Napoleon med förväntan i blicken kom fram och likt en hund satte sig på bakdelen bredvid honom, böjde baronen sig kisande närmare och sa:

- Fy fan vad du scher ut, och du schtinker schom . . . Jag schkall schlå upp en riktig schnapps åt dig, schå sckall du få sche på . . .

Han tog upp hatten till termosen från marken, drog korken ur termosen, slog hatten full och höll fram till grisen.

- Hier, här har du, förschök och få i dig det här schå . . .

Hur det nu gick till så lyckades Napoleon utan att spilla en enda droppe sörpla i sig hela kaffekasken och gned därefter sitt stora svinhuvud mot baronen för att få mer.

- Aha, willscht Du, schollscht Du haben, schå vischst schka du få mer.

Baronen slog upp ytterligare en full termoshatt och stjälpte i Napoleon, vilken med samma goda aptit och samma enastående skicklighet som tidigare, lyckades få i sig den utan att spilla. Så satt de på nyss återförenade bröderna och gladde sig åt det plötsliga och oväntade mötet, medan de gjorde slut på innehållet i termosen.

Och efter ha tömt termosen, satt de båda fyllsvinen med bössan mellan sig och glodde beundrande på varandra. Ångorna från den välsmakande kaffekasken som ännu dröjde kvar i termosen, vilken baronen fortfarande höll i sin hand, gjorde att Napoleon kunde inte bärga sig. Den välbekanta doften som steg upp i hans känsliga tryne, fick honom att grymta till och kärvänligt luta sig så nära han kunde sin nyfunne broder, för att om möjligt tillskansa sig ännu en dragnagel.

Och baronen, som otvivelaktigt var den mest berusade av de båda "fyllesvinen", log beundrande mot sin supbroder. I sitt av alkohol starkt avtrubbade tillstånd, var han nu fullt övertygad om att han funnit sin i kriget försvunne anförvant. Med glädjetårar i ögonen sa ha:

- Ach, ach mein Bruder, warte nur, naturligtvisch schkall du få mer, men det bli en annan schort für termoschen ischt schlut.

Så plockade den alltid välförsedda baronen upp en fickplunta av det större formatet ur innerfickan, fyllde termoshatten till hälften och höll fram till Napoleon.

- Vorschichtig, vorschichtig mein Freund . . . Prouschit! Här schkall du få en schnaps av bäschta konjaken.

Tillsammans satt, eller snarare låg det omaka paret sedan och drack. Napoleon ur hatten till termosen och baronen direkt ur flaskan. Och när både termosen och fickpluntan var tomma, var baronen och Napoleon på motsvarande sätt fulla . . . Mycket fulla.

Med svårighet lyfte baron von Schiessenverrückt sitt huvud och sa:

- Mein käre Bruder, va schäger du om en schång . . . Jag tycker att vi schka fira vårt möte med en schång. Eller hur? Kan du Lillie Marlene? Ah, den kan väl alla. Nå, då schunger vi. Kom igen mein Bruder.

Även om man med bästa välja i världen hade svårt att kalla de gutturala läten som kom ur baronens skrålande mun för sång, så var det i alla fall det han påstod sig göra. Baronen var den som började duetten:

Vor der Kascherne, vor dem großchen Tor
schtand eine Laterne und schteht schie noch davor
scho woll'n wir unsch da wiederscheh'n
bei der Laterne wollen wir schtehen
wie einscht Lillie Marlene
wie einscht Lillie Marlene ....

Efter första versen började Napoleon, som inte ville visa sig vara sämre, att blanda sig i leken. Han satte upp sin dreglande käft på vid gavel, och om det varit svårt att kalla det baronen presterade, för sång, så var det i Napoleons fall, helt omöjligt.

Det var en sagolik kakofoni av ljud - eller, för att komma sanningen närmare, oljud. Det lät som vinande och smällande från drivremmar i en gammaldags verkstad, blandat med det skärande ljudet från varmgångna lager.

Baronen vände sig mot den gigantiske grisen och skrek:

- Det var den mescht falschka schång ja nånschin hört. Är det verkligen Lillie Marlene? Men i schå fall schkulle de aldrig tillåtit att den blev överschatt till Schvenska. Fy fan vad det låter hemschkt. Ett verdamt konschtigt schpråk.

Baronen tog ny sats och började på andra versen:

Unsere beiden Schatten
Sah'n wie einer aus,
Dass wir so lieb uns hatten,
Das sah man gleich daraus.
Und alle Leute soll'n es sehn

wenn wir bei der Lanter .....

Den disharmoniska "sången" avbröts av en våldsam knall. Det som inte fick hända, hade med fruktansvärd kraft hänt. Vem av dem som kommit åt avtryckaren på geväret må vara osagt. Men ett skott brann av som träffade ett av fyllesvinen, vilket lyckligtvis råkade vara Napoleon, rakt i bringan.

*

De andra i jaktlaget hade med stigande förvåning och undran lyssnat till den sällsamma blandningen av oljud vilka trolskt tycktes stiga upp ur skogens djup. Tankarna på att viltet kunde skrämmas, kom de flesta av dem att sända upp förbannelser och undra vad det var för idioter som förde sådant oväsen. Men då ljudet av ett skott plötsligt hördes och de tidigare hemska oljuden tystnade, ryckte de till tänkte: "Vem fan var det som sköt . . . Och på vem?."

När de sedan märkte att skottet kommit bortifrån den plats där baron von Schiessenverrückt skulle ha sitt pass, började de dra öronen åt sig.

- Va fan . . . Kunde han ha . . .

Nu blev de verkligt oroliga. Tanken på baronens bristfälliga syn, fick dem att fundera över vad som kunde ha utgjort måltavla för hans skott . . . Men skottet . . . Kunde det verkligen ha varit baronen som skjutit. Det verkade ju ha kommit utanför deras skjutområde . . . Ifrån grannens marker. Det måste varit ett annat jaktlag som . . . Tanke lugnade dem för ett ögonblick. Men bara för ett kort ögonblick. För de fördes snabbt ur den villfarelsen, då plötsligt ett högt illvrål som skar igenom märg och ben, och som otvivelaktigt tillhörde baron von Schiessenverrückt, ekade genom luften. "Herregud . . . Det är den token". Och de började åter att skaka av oro.

Den förste som reagerade var Herbert Müller. Han som ansvarade för jakten. Och det var också han som befann sig närmast platsen varifrån skriket kommit. Han blåste omedelbart "eld upphör" i sitt jakthorn och satte av i full språngmarsch med kurs på skottet och skriket. Under språngmarschen virvlade tankarna runt i han huvud. "Vad hade hänt? ? ? Hade den korpulente och halvblinde idioten vådaskjutit sig eller . . . hade . . . Herregud han hade väl inte . . . Den halvblinde token som knappt såg handen framför sig kunde ju ha skjutit på vad fan som helst. Det var ju av den orsaken han placerat honom på en plats där han inte skulle kunna träffa någon . . . Och full var han väl också . . . Men var i himlens namn höll han hus? ? ? Han måtte för fan inte ha irrat sig in på nån annans mark, för då har han ställt till med ett verkligt elände . . . Hoppas vid Gud att den halvblinde dåren inte haft ihjäl nån".

- Hallå, skrek han medan han kämpade sig fram över stockar och stenar.

- Hier!

Han hörde baronens hjärtskärande rop ett hundratal meter längre till höger. Och det han nyss hade befarat om att baronen kommit in på främmande mark, fann han nu vara ett obestridligt faktum. Den gode baronen hade på sin irrande vandring råkat komma ett hundratal meter över på Kaláberts mark. Herbert sprang flämtande vidare mot ropet. Och när han plötsligt fick höra högljudda snyftningar och gråt bakom en liten kulle, förstod han, att han äntligen var framme. Han kämpade sig över den sista lilla kullen och fick se dem. Ja, det var två stycken, där nere i den lilla gropen.

Det var en högljutt bölande baronen von Schiessenverrückt, plus ett enormt stort svin, vilket den gråtande baronen krampaktigt kramade med sina båda armar. Tårarna rann i strömmar utefter hans runda ansikte och hans tre dubbelhakor dallrade. Dubbelhakor som kom att variera från tre till fem. när baronen under konvulsiviska gråtattacker försökte förklara vad som hänt. Herbert tittade på de två i gropen och sa tröstande:

- Na, ruhig, ta det lugnt. Ingen större skada skedd. Det är ju bara ett svin. Lugna dig nu.

Men för baronen var Napoleon inte "bara ett svin". Det var en nyfunnen broder. En god jaktkamrat med vilken han nyss druckit brorsskål och som nu i en synnerligen hemsk och tragisk olyckshändelse, vars orsak han var oförmögen att ge en förklaring till, givit upp andan i hans armar. Och mitt i denna stora sorg, står den där okänslige, förbaskade Herbert och kallt vräker ur sig "bara ett svin". Nej, fy fan för sådana människor . . . Och de skall vara ens vänner . . . Fy tusan.

Knäande och flåsande efter den ansträngande språngmarscherna, anlände nu också de andra i jaktlaget till platsen. Efter att ha konstaterat att baron von Schiessenverrückt var oskadd, vände de sig mot det döda svinet med beundrande blickar.

- Det var det djäkligaste . . . Är det verkligen en tamgris? Vilken best. Herregud den är ju stor som en oxe. Hur fick du korn på den? ? ?

- Jag har schannerligen inte schjutit honom. Han isht mein Broder, sluddrade Baron von Schiessenverrückt utom sig av indignation och förtvivlan, samt fortsatte:

- Ni kansche har för vana att era vänner schjuta . . . Men sche det gör inte jag.

Herbert vände sig till de nyanlända männen:

- Gotthard, du och Ernst får försöka hjälpa baronen och se till att han kommer ordentligt hem. Och vi andra får väl försöka ta hand om . . . hm den döde.

De två männen befriade med stor möda Napoleon från baron von Schiessenverrückts heta omfamning och försökte därefter resa upp honom på fötterna. Ett fåfängt arbete. Den gode baronen krumma ben hade totalt lagt av och vägrade bära honom. Det var tydligt att han tillsammans med sin supbroder Napoleon lyckats hälla i sig alltför mycket av de starka dryckerna.

- Det går inte. Han har ingen styrsel i benen, sa den ene.

- Ja, det ser sannerligen inte bättre ut. Men eftersom de två fyllesvinen har supit tillsammans, så får de väl också släpas hem tillsammans. Ge er iväg nu och hämta häst, släp och rep, så tar vi ur grisen.

Från baronen kom endast en grymtning, när männen ovarsamt släppte ner honom på marken. Därefter hördes en ljudlig rapning, följt av en omisskännlig doft av gammal fylla, varefter den stupfulle baronen föll i djup sömn. Och den tidiga, stilla och pastorala morgontimman bröts abrupt, för att ersättas med ljuden av de mest fruktansvärda timmerstockar som ekade mellan träden.

*

När männen som skulle hämta hästen och de andra attiraljerna kommit fram till Häringe, berättade de för Ernst vad som hade hänt. Denne tog det lugnt. Han tyckte inte att det var så allvarligt och sa:

- Nåja, ingen människa har blivit skadad, och grisen skulle väl ändå snart ha slaktats, så då besparas Pettersons ju det besväret. Men jag skall genast kontakta Kaleröd, för det måste ju vara deras gris. Jag tror förresten att jag ringer slaktaren också, så får Pettersson grisen styckad och klar på samma gång.

- Men herr Herrmann förstår inte. Det var ingen vanlig gris . . . Den . . . Den här var enorm. Han var dubbelt så stor som en vanlig och . . . Ja, den går inte att beskrivas med ord.

- Ja då kan det sannerligen inte vara någon annan än Petterssons Napoleon. Jag har både sett och hört talas om honom. Det var något speciellt med honom. Undrar förresten om han inte skulle användas till avel? Jaha, då kan det nog komma att kosta en bra slant för den gode baronen. Nåväl, det är väl bäst att jag kallar på Niklas så han får göra i ordning hästen och släpet så ni kommer iväg.

Han ropade på Niklas som genast utförde befallningen. När detta var klart sa Ernst:

- Det är bäst att du kör Niklas som är van.

Niklas tog tömmarna, smackade på hästen och sa till de två jägarna:

- Ja, då ger vi oss iväg.

Utan att behärska svenska förstod de två ändå innebörden och gjorde sällskap med Niklas tillbaka ut till olycksplatsen.

Under tiden de två männen var över till Häringe för att hämta häst och släp, passade de kvarvarande på att tappa Napoleon på blod och ta ut hans inälvor. Tarmpaketet kastade de bara på marken, men var noga med att ta rätt på lever och njurar. På grund av grisens storlek, blev högen av tarmar betydligt större än vanligt, vilket omedelbart framkallade klagande från de som skulle gräva slaktgropen. Med blickarna på högen av inälvor, förstod de att de hade ett drygt arbete framför sig. De stod fortfarande och tvekade inför arbetet, när Herbert Müller sa åt dem:

- Ah, stå inte där och klaga. Ni borde i stället vara tacksamma att det inte var någon av er som blev skjuten. Det kunde faktiskt lätt ha hänt med tanke på baronens skjutförmåga. Så sätt nu bara i gång och gräv.

När Niklas och de två andra männen anlänt, lyftes baronen och Napoleon med gemensamma ansträngningar upp på släpet, varefter Herbert sa:

- Ja, då var det lastat och klart. Nu kör vi tillbaks till Häringe.

Och med Niklas vid tömmarna, inleddes processionen tillbaka mot godset.

*

Utanför entrén på Häringe stod fem, sex personer och väntade när jaktlaget sakta kom körande med släpet utifrån skogen. En av tjänstefolket böjde sig mot grannen och kommenterade:

- Lite orgelmusik samt några prestaverande, och det hade varit den fullkomliga begravningsprocessionen.

- Jo du, det kan nog vara så, sa grannen med ett kort skratt.

När det långsamma släpet befann sig cirka hundra meter från huvudbyggnaden, körde en bil upp framför entrén och stannade. Det var slaktaren som anlände. Så fort han blivet kontaktad, hade han stuvat in vad han behövde i bilen och gett sig iväg. Efter att parkerat, steg han ur bilen, tog sin väska ur baksätet och ställde sig bland de övriga för att betrakta den annalkande sorgeprocessionen. Efter att denna gjort halt mitt framför entrén, gav Herrmann order till mannarna att bära in baronen. De två största och starkaste av männen i jaktlaget åtog sig uppdraget. De sög tag i var sin ände av den våldsamt snarkande von Schiessenverrückt, och med ett "Åhej" bar de in honom i huset. De omkringstående kunde känna en unken stank av alkohol, då de bägge männen passerade med sin druckna börda.

Slaktaren skakade sorgmodigt på sitt huvud och sa:

- Det var fan vad de två fyllesvinen var lika varandra. Tur att de bar iväg med den där karlen . . . Vete katten annars om jag kunnat skilja dem åt. Jag kunde ju gjort mig olycklig och styckat fel fyllesvin. Hm, ja, då är det väl bara att sätta igång . . .

*

Det var Kalábert som svarade när telefonen ringde.

- Pettersson . . .

------------

- Va, va, säjer du . . . Ä Napoleon dö? Ô sködden te på köpet . . . Men de ente möjlet . . . Vår käre, fine stackars Napoleon . . . Uj, uj, uj, va ska ve no ta ôss te? ? Han sôm va sô stor ô fin ô snäll ô sôm ve skulle hatt te avel.

---------------

- Jà, dä måste han nock, för va ska ve no ta ôss te? Dä va ju en sôn speciell gris mä sône fine gener. Ô dä blir sannerligen ente lätt ô ersätte'n. Nä, dä blir all en dokti peng sôm han får hoste ôpp mä. Dä ä säkert.

----------------

- Jaså, jaha, jä må tru dä. Men då måste jä väl ta ô kómme over. Jä ska bare sele på Olga, sô kómmer jä.

När Kalábert lagt på luren vände han sig till Edit. Hela ansiktet var ett enda stort leende. Och Edit som nästan höll på att gå åt av nyfikenhet, drog honom i ärmen och frågade:

- Vem va dä'? Ä Napoleon dö? Vem va dä sôm sköt'en?

- Hö, hö, hö Mor, no ska du få höra. Jo ser du, hä, hä, de har sködde Napoleon där bôrte på Häringe. Ô de te ô mä sláktar'n ô styckar'n för ôss, sô no behöver ve ente tänke på dä. Dä va Ernst sôm ringde, ô han velle att jä skulle kómme over ô deskutere va jä skulle ha för att de tog dö på'en. Men dä ska ente bli billit. Va ska ve begära tycker du?

- Åh, dä vet jä ente. Dä nock bättre att du ordnar mä dä. Men du ska ta te ordentlet, för dä har de rå mä.

- Ja, dä kan du väre säker på. Jä te ô mä inbilla'n att ve skulle ha Napoleon te avel ettersôm han va sô stor ô krafti. Jä sa att han hade sône gener sôm va speciellt bra te avel. Sô jä tänker nock att jä kan begäre en bra peng för'n. Hä, hä, hä.

*

Efter att först ha styrkt sig med en ordentlig klunk av Kalle Karlssons hembrända för att gaska upp sig, och för att förlora lite av respekten för överheten, selade han på Olga och åkte över till Häringe. Där möttes han utanför entrén av hela jaktlaget med Ernst Herrmann i spetsen. Det var bara baron Albert von Schiessenverrückt som saknades. Denne hade de pallat upp på en stol inne köket, där några av kökspersonalen höll på att stjälpa i honom kopp efter kopp med starkt, svart kaffe i ett försök att få honom att nyktra till.

Ernst beklagade ånyo den olycksaliga händelsen, och förklarade att mannen som var vittne till händelsen strax skulle komma ut.

- Du förstår, han blev så chockad av olyckan att han stjälpte i sig en del sprit. Och nu håller personalen på att försöka trösta honom och få honom på benen.

- Jàha, jä må tru dä, svarade Kalábert och plirade knipslugt mot Ernst.

I sitt stilla sinne tänkte han att den gode baronen nog stärkt sig med spriten före den så kallade olyckan. Men han sa inget.

- Jo, återupptog Ernst, som jag sa till dig i telefon, så tog jag mig också friheten att tillkalla en slaktare. Och han tar hand om styckningen åt dig. Han håller förresten på som bäst på där inne i garaget. Och du behöver inte vara orolig för ersättningen, jag är övertygad om att Albert kommer att erbjuda dig en rejäl slant.

- Jà, dä beror nock på dä. Jä hade jo tänkt há'n te avel, ô sôm sôn, va han jo oersättlé. Dä förstår jo varenda en sôm sett'en. Sô stor ô krafti sôm han va. Ô de ska få se att dä blir mängder mä ködd ô fläsk etter'n. Sô dä ä jo ente bare pengar dä ä fråga ôm i dä här fallet. Ô hôlles den där baron skulle kunne tänke sä ô ersätte Napoleon . . . Jà dä kan jä då ente begriba. Hä, hä, hä!

- Å, bekymra dig inte för det Kalábert, jag känner baron von Schiessenverrückt sedan gammalt, och det kan jag säga dig direkt, att Albert är en man som alltid gör rätt för sig. Jaha, det kan gå ed på.

- Jaså, jàha mådä, men trur han verkligen att han kan . . .

Just då öppnades entrédörren och baron Albert von Schiessenverrückt kom ut. Blek, eländig och fortfarande så kraftigt berusad, att han måste hjälpas utför trappan. Men Ernst hade fullkomligt rätt beträffande baronens generositet. Det blev aldrig något ackorderande om ersättning. För så snart baronen kommit ordentligt ner för trappan och ställt sig med spatserkäppen stadigt i marken framför sig som extra stöd, plirade han med ögonen och vände sig mot Ernst. Denne klappade Kalábert på axeln medan han på tyska förklarade för baronen:

- Jaha Albert, här har vi ägaren till det stora svinet. Det som så tragiskt förolyckades. Och om du vill prata och förklara hur olyckan gick till, så skall jag gärna hjälpa till med översättningen.

Baronen stramade han upp sig och med sina små grisögon försökte han genom kikarglasögonen fokusera blicken på Kalábert.

- Ach Mein Herr.

Baronen svajade till och Ernst tog ett stadigt tag i hans överarm för att hindra honom från att ramla omkull. Baronen hade velat gå fram och ge Kalábert en tröstande kram, men alkoholen förhindrade honom att förflytta sig på egen hand. Och med Ernsts benägna hjälp, där denne säkerligen friserade en aning vad den gode baronen sa, lyckades de i alla fall få fram följande samtal:

- Ack min Herre, Ni kan inte ana hur förtvivlad jag blev när det där skottet brann av. Och hur det kunde ske just som vi två hade druckit brorskål, det . . .

Här harklade sig Ernst och kikade lite i smyg på Kalábert. Så fortsatte han:

- Jo det var brorskålen. Hrm Jo, vi skållade, Er präktige gris och jag. Ja, titta på mig Ni, men det var just så som det förhöll sig. Hur kan jag ersätta Er? Hugg till med en rejäl summa, för maken till gris har jag då aldrig skådat. Nå vad säger Ni?

Ernst, som var en hygglig människa och som ett flertal tillfällen varit över på Kaleröd och druckit kaffe, viskade till Kalábert:

- Gör nu som han säger. Hugg till ordentligt. Kom ihåg att det drabbar ingen fattig. Den gubben har så att han klarar sig. Det kan jag intyga.

- Jàha, då vell jä nock ha minst sjutusen i alle fall.

- Va, sa han, undrade baronen på tyska och vände sig mot Ernst.

Denne blinkade till Kalábert och sa:

- Han vill ha tjugosjutusen för grisen. Det var ett riktigt avelssvin förstår du. Och den var i stort sett oersättlig. Du skall få se köttet och fläsket sedan. Fläsket har en rosa färgton, och det tyder på en speciell god kvalitet.

- Tjugoschutuschen för den grischen? ? Nej, schå ta mig tuschan - trettiotuschen schkall han ha, och han får åtta tuschen till om jag får ta hand om huvudet. Det schkall ta mig tuschan upp på väggen där hemma för maken till Schwein det ha . . .

Nu var det Kaláberts tur och avbryta. Han trodde sig ha hört trettiotusen uttalat på tyska, men eftersom språket var ganska så främmande för honom, var han inte riktigt säker. Han vände sig därför till Ernst för att få klarhet. Hade verkligen den där halvblinde, berusade, tjocke tysken bjudit honom trettiotusen? Kunde det vara möjligt. Han kastade en hastig blick på baronen, och det behövdes inte göras någon närmare analys för att konstatera att mannen var ganska så "på örat".

- Va sa han? Sa han tretti tusen eller . . . Förresten kan en verkligen gäre affärer mä en sôm ä så på arslet. Han kanske kómmer ô overklaga sen när han har nöktra te?

- Nej Kalábert, i det fallet kan du vara lugn. I fråga om affärer, kan baronen aldrig bli så berusad att han inte klara av dem. Och du har fullständigt rätt . . . Han bjuder Dig trettio tusen kronor för grisen plus åtta tusen extra om han får huvudet. Han tänker nämligen låta stoppa upp det och sätta det på väggen bland sina andra troféer. Albert är en ärlig karl, och skulle aldrig försöka ta tillbaka en affär som han tagit i hand på. Så se till att ge honom ett riktigt handslag nu.

Kalábert plirade ömsom på den spritdoftande, vaggande baronen och ömsom på Ernst. Så spottade han i sin högra hand och sträckte fram den mot baronen med orden:

- Hållräjt, men köddet får du ente.

Albert von Schiessenverrückt härmade Kalábert och spottade i sin högra hand varefter de bägge männen med en ljudlig smäll slog ihop sina högerhänder.

Ernst förklarade sedan för baronen att Kalábert krävde att få behålla köttet och fläsket, vilket baronen inte hade något emot, bara han fick en bit av varje så han kunde få smaka. Särskilt nyfiken var han på det rosa fläsket. Ernst nickade och sa sedan till baronen och Kalábert:

- Ja, kanske skulle vi ta och gå in och se hur det går med styckningen.

De andra tyckte det var en bra idé. Bägge var nyfikna att få se hur mycket fläsk och kött man kunde få ut av den enorme grisen. Men för baronen var det lättare sagt att tillryggalägga den lilla sträckan. Dock lyckades det genom Ernst och Kalábert hela tiden stöttade honom på var sin sida. Och på detta sätt knallade de så sakta, slingrande iväg bort till garaget, där slaktaren var i full gång. Inne i garaget vände sig baronen till slaktaren som just lade sista handen vid styckningen och utbrast på tyska:

- Mein Gott, det måschte jag få schmaka. Oj, oj, oj . . .

Ernst vidarebefordrade denna baronens önskan till Kalábert som klappade den vädjande baronen på skuldran och sa:

- Natürlich, nartürlich ska du få dä, för du ska ente tru att jä ä knûssli.

I sin iver att få ta del av en bit av fläsket, märkte inte baronen att Kalábert yttrat ord på tyska utan stirrade som förhäxad mot den stora högen av fläsk och kött.

- Men, men . . .

- Ta det lugnt gamle vän, har herr Pettersson lovat att du skall få lite fläsk så får du. Jag känner honom sedan gammalt, och han är en hederlig man.

Men frågan var om baron von Schiessenverrückt hörde något alls, förhäxad som han var av den i styckningsriktiga bitar uppdelade Napoleon.

Ernst vände sig till Kalábert:

- Om du är vänlig att bjuda på några kotletter, så skall jag se till att grillen kommer fram, så vi kan få oss några små smakprov.

Grillen kom fram - Kotletterna grillades - Och sällskapet avnjöt dem tillsammans med en flaska fyrtioårig Bordeaux. En dryck som dock baron von Schiessenverrückt avstod ifrån. Han anså sig ha fått tillräckligt av alkohol . . . åtminstone för dagen. Baronen visste inte till sig. Han var fullkomligt lyrisk. Han omfamnade Kalábert och kysste honom. Först på bägge kinderna och sedan rakt på munnen. Och eftersom han fortfarande var rätt så dragen, blev han nu också riktigt sentimental. Han tog Kalábert i armen och drog vinglande iväg med honom bort till en soffa där de satte sig. Där berättade baronen, ömsom gråtande och ömsom skrattande, om mötet med Napoleon, om sina många spännande jakter och om äventyren under krigsåren. Det gick så långt att han, efter att ha kallat Kalábert för sin verkligt sanna broder, till och med avslöjade hela historien om sitt riddarkors för honom. Denne, som inte förstod ett skvatt av baronens svada, satt småleende och tänkte på vad Edit skulle säga då han berättade om den fina affären.

Så kom slaktaren och Ernst fram till de två vännerna på bänken. Slaktaren vände sig till Kalábert och sa med hög röst i ett försök att överrösta baronen vilken fortfarande var mitt uppe i sina tyska historier:

- Det här fina köttet skall du förbaske i mig inte käka upp själv. Nej, jag kan ordna så det kommer till de finaste och bästa restaurangerna. Herregud det är ju så mört och fint redan, och hur skall det då inte bli efter att ha hängt ett tag. Nej, det här skall du inte sitta och smaska i dig för dig själv. Det här köttet . . . Ja, jag har då aldrig smakat eller sett något liknande, och då har jag varit med om en hel del må du tro. Jag har slaktat och styckat åt de finaste restauranger i Paris, så du skall vara förvissad om att . . . Och du kan ge dig tusan på att du kommer att få betalt. Jag tror nog du kan få ut dubbla priset . . . Om inte mer.

Epilog

Tillbaka hemma vid köksbordet på Kaleröd vände sig Kalábert mot hustrun:

- Jo du Edit, dä va en rekti sláktare dä. Han hade slákta åt själve presidenten nere i Frankrige, ô han hade då alldri sett på magen te vecket fint fläsk å kött sôm dä va på Napoleon. Ô fläsket sôm va röaktit, dä hade'n heller aldri sett förut. Men jä trur för min del, att dä va dine pioner sôm satte den färgen. Eller va trur du?

- Jo dä va de nock.

- Ô dä va ente nock me pengane . . . Han skulle också se te att ve skulle få en vanle gris sôm ve kunne ha i stället för Napoleon. Ô han lôvva te ô mä att han skulle slákte'n åt ôss. Sô dä där inbrôttet ve hade i stallt, va ente sô domt i alle fall. För dä va nock dä, sôm feck Napoleon ô börja växa sô hemsket ô sôm gjorde'n sôn sôm han ble.

- Jà, dä verkar närapå sôm dä va nogge välsignat mä dä där inbrôttet.

- Jo, du har nock rätt Edit, dä va dä nock. Men jä har fått en idé ôm hôlles jä ska bäre mä åd mä hönene. Jä trur jä vet hôlles jä ska få tjädrane ô sädde på dôm. Du ska få se att dä kommer ô gå.

Edit nickade kärvänligt åt sin make:

- Ta no ô dôppe dä e kaga te, käre Kalábert, för no har ve jo ingen brest på pengar i alle fall. Ådminstone ente på ett bra tag i alle fall.

* 

Så kom det sig att konsekvenserna av de två smugglarnas inbrott i stallet den vårliga natten, ändå inte var så tokig, eftersom den kom att få en inte så liten positiv effekt för invånarna på det lilla torpet Kaleröd.

*  *  *