landskapet drömmer när stjärnorna dansar i månskimmernatten
slumrande mörker smeker havets skummande vågor
så i din vackra öppnade hand la hon kyssar i tysthet
älskar och sväljer ditt hjärta ner i den kallaste källa

trött av den trängda nattliga dansen i kärlekens hetta
sömnen från järntunga bojor hennes befriare lossat
andromeda sov i de tomma strändernas snäcka

känner du inte på stormar och vindar hur de gjutits samman
mörkrets formbara famnar stänger och bildar en enda
svarta tomheter visar sig vara den verkliga kärnan
dimman sjunker och smälter som molnet i mjölkvintergatan

sörjer stjärnornas flyende bilder som namnet har givit
gryningens ögon kysser de mörka läpparna tysta
skuggor har också en levnad och utan ett dödande avslut