Oxeln, Sorbus intermedia,
där bladens ludna undersidor
är som fodret i en kappa,
och alltså mera välklädd än sin granne björken,
står där tätt invid vårt hus.
Och trots att stormen rister i dess grenar
så de knakar
– brakar,
vägrar bladen släppa tag.
Men så – Till slut en dag,
får även oxeln vika sig för tidens lag