Ett par kom gående
längs vägen kom de
med ett barn i en vagn
åkrarna bara
nästan helt utan snö
Utan att märka det
såg de ibland
i samma stund på barnet
höll det när
famnade det
i en alldeles egen
omätbar kärlek

Så såg de på molnen
att det mulnade på
Det blir nog regn, sa hon
-ja, ser så ut
-behövs
-ja
Det livgivande
men det sa hon aldrig
tänkte bara
hade låtit löjligt
så självklart

De böjde av
runt en holme i åkern
och när han kände
de första dropparna
kom bilderna

När alla hade gått
kom hon in igen
gick fram till henne
och stod, lite vid sidan av
katedern
Redan vid stegen
hade hon känt aversionen
och nästan
i samma stund
skammen
att inte kunna
hålla av dem alla
ja, tycka om
var och en
Alltid några
tänkte hon
och dom märkte det
alltid

Och hon kände det hon visste
tänkte det inte
det var redan tänkt
Det fanns inget val
men det var fel
det fanns ett mörker
i kaos
där allt faller sönder
samtalen upphör
och ögonen slocknar
människorna skingras
för att kanske mötas igen
vid Vägens slut

Hon tänkte det inte
det var redan känt
Och då gjorde hon det
det hon kunde göra
hon lutade sig tillbaka
blundade
och famnade henne
med en stor kärlek

I den myllan
veckas
nästan exponentiellt
empatin
med känslan
vecklas
samlivshällen ut
fast än mjuk
att betäckas
av lagen
den skönas
nästan
oändliga möjligheter
växer barnet
nästan exceptionellt
genom kärleken
den omätbara
förgrenar sig i kring
genom och över
medkänslans stora ring
famnar dem båda