Den morgonen gick hon ut genom dörren som om hösten inte längre fanns där. Småfåglarna vid det nyss uppsatta fågelbordet såg henne och skakade näbbarna mot grindöppningen. Som om de visste.

Hon vände sig bort och gick med nedsänkt huvud. Ingen skulle se tårarna eller skrattet som lekte bakom dimmorna av sorg.
Men hur?

Hur vände dagarna av glädje till sådana som mardrömslikt vävde ordlös längtan inom henne?
Som födde leenden av sorg?

Framme vid grinden lät hon blicken fånga minnet av grönskan medan hon tog fram mobiltelefonen och lät tummen fullborda tiden medan hon såg vinterns första snöflinga falla.