Tänk o det vore så att drömmarna skulle vara som verkligheten, länge trodde jag det.
I dag vet jag inte vad som gjorde mest ont, att sluta tro på drömmarna eller att lära mig att leva i verkligheten.
Under så många år var du min dröm, en känsla som både fyllde mig med glädje men också med en stor sorg när jag på morgonen upptäckte att det just bara var en dröm.
Mitt förnuft sa mig att låta det stanna där, för trots att jag aldrig tvivlat på att jag älskat dig så fanns det något annat.
Jag hade intalat mig själv att det ej skulle bli vi i detta liv, vilket jag också hade lärt mig att leva med.
Det jag inte då visste var att du hade så vackra sidor som jag aldrig hade fått uppleva. Det var just vid ett sådant tillfälle jag förstod skillnaden mellan dröm och verklighet, för även en dröm kan innehålla smärta och en känsla av stor saknad.
Så hur jag än försökte så förstod jag ganska snart att du var mitt öde här i livet.
Den känslan var inte bara lätt att ta till sig, för oavsett starka känslor så är inte livet alltid lätt att leva.
Min önskan är att du alltid kommer finnas i min närhet på ett eller annat sätt, för jag kommer alltid att ha en del av mitt hjärta hos dig.

För det känns naturligt och tryggt....hoppas jag.