Hon satt uppe på en kulle, med den spegelblanka sjön nedanför sig. Solens sista värmande strålar dansade över vattenytan och svalornas siluetter avtecknade sig mot den skymnings färgade himmel. Med en längtansfull suck förde hon glaset mot läpparna och läppjade lite på den söta vätskan. Vinden smekte över hennes ansikte och hennes blonda lockar rymde ur sitt fängelse. Hon ställde ifrån sig glaset och släppte löst håret som flög i vinden. Vattenytan krusade sig innan den åter lade sig för att vila.
Försiktigt lade hon sig ner på den rödvita filten och sträckte armarna över huvudet för att räta ut den långa, smidiga kroppen. Sedan låg hon stilla och blickade upp mot himlen och kände sig tom i hjärtat som så många andra gånger, här brukade hon finna frid men inte denna gång.
Det hade varit nära, så nära. Hade hon kommit ett ögonblick tidigare hade hon fått återse sin bror. Hon hade hört hans förtvivlade stämma eka mellan husen men hon hade inte hunnit fram i tid. De maskerade männen hade slängt in honom i en svart van och med skrikande däck lämnat henne bakom sig.
Hon kände tårarna rinna och satt sig tvärt upp, hon drog upp knäna och lade armarna om dem. Med tårarna strömmandes nerför kinderna såg hon ut över vattnet för att finna en gnutta frid men den ville inte infinna sig denna sommarkväll.
Broderns ord ekade i hennes huvud: Always look at the bright side of life.
Hon hade visserligen inte funnit honom men hon var ett steg närmare än tidigare, förövarna kunde inte ha hunnit så långt och poliserna var på helspänn. Deras älskade chefs äldste son hade nu varit borta i ett år och polischefen höll på att förgås av sorg, likaså hela familjen.
Hennes namn studsade mellan träden och väckte henne från sina tankar. Rösten tillhörde hennes man och hon kände hur hjärtat hoppa över ett slag och hur pulsen ökade. De hade gift sig sex månader innan broderns försvinnande och maken hade gjort allt han kunnat för att hitta sin svåger.
Hon reste på sig och lade ner glaset i korgen tillsammans med den avskakade och hopvikta filten. Bättre till mods skyndade hon sig nerför kullen och när hon kom runt busken såg hon sin stiliga make stå på stigen och vänta på henne. Han visste att kullen var hennes personliga tillflykt och han gick aldrig dit om inte hon bokstavligen bad honom göra det.
Leende slöt han henne i sin famn och kysste ömt hennes hjässa.
- Än är inte hoppet ute, sa han mjukt.
- Jag vet, svarade hon mot hans skjortbröst, men jag vill inte hoppas, Liam.
Han nickade och med armen om hennes axlar började de gå hemåt.
Solen hade till sist fått ge efter för mörkret. Det var en molnfri kväll och stjärnorna lyste klara på natthimlen.
Liam stannade och blickade upp mot oändligheten.
- Résa, sa han utan att se på henne, det var inte ditt fel.
Vid dessa ord vände han sina gröna ögon mot henne och studerade hennes ansikte, i hans blick såg Résa inte medlidande utan ömhet och kärlek.
Tyst nickade hon och lade armarna om hans hals och kysste honom mjukt.
- Kom så gå vi hem, sa Résa med en glimt i ögat som Liam inte kunde misstolka. Han skrockade lågt och började gå med långa steg mot deras röda enplansvilla.

När de närmade sig huset märkte Liam att lampan i köket var tänt som han hade släckt innan han gått. Hans muskler spändes och greppet om Résas hand ökade innan han släppte taget.
Résa kände skräcken lägga sig som en sten i magen, försiktigt närmade de sig ytterdörren.
Liam kände på dörrhandtaget - det var öppet, han sköt tyst upp dörren och gick in.
- Résa, Liam, är det ni?
Résa märkte att hon hade hållit andan men när hon kände igen sin fars röst släppte hon ner syre i sina värkande lungor. Hans hörsel var skarp, trots hans 50 år, det gick inte att smyga omkring honom.
- Pappa, är det något som har hänt? Résa skyndade sig oroligt mot vardagsrummet där rösten kommit från, Liam var strax bakom henne.
När hon rundade dörrkarmen och steg in i det upplysta rummet var det första hon såg en ung man, i slitna men hela kläder ståendes vid fönstret.
- Aiden, andades hon.
Résa sprang fram mot honom och kastade sig i hans armar. Han slöt henne i sin famn och Résa kände hur hans axlar skakade av återhållsam gråt.
Efter flera minuter drog sig Résa ur hans famn och vände sig strålande mot sin man som tröstade sin svärfar.
- Hur kom du undan? frågade Liam och gick fram till Aiden för att ge honom en broderlig kram.
- Polisen hittade skurkarna när de skulle passera gränsen, de åkte fast på grund av bilen som blev igenkänd och att jag lyckades få loss tejpen över munnen så jag kunde skrika, berättade Aiden och log bittert när han tänkte tillbaka på förövarnas rop när de gav upp och bad om benådning.
Liam log och sade att han var glad att Aiden var oskadd.
Under tiden hade Résa varit ute i köket och kokat kaffe, hon kom nu inbärandes med en bricka och placerade den på det låga soffbordet. Alla fyra satte sig och medan Résa serverade männen berättade Aiden kort om sitt liv som fånge och hans misslyckade rymningsförsök. Under hela hans otroliga berättelse kunde inte Résa släppa blicken från honom, det kändes som om en dröm – att hon snart skulle vakna upp och upptäcka att Aiden fortfarande var borta. Hon fick nypa sig själv för att inse att det var verklighet och kände sig hel.

Långt efter att fadern och Aiden brutit upp och åkt hem, låg Résa i sin mans armar och hon kunde lugnt somna i visshet om att framtiden var tryggad.
Hennes familj var hel igen. Hemlighetsfullt tog hon Liams hand och förde den mot sin mage.
Imorgon skulle hon tala om det för honom.