Solens strålar glimmade på glaset och dess innehåll. Man skulle kunna ta den röda vätskan för blod men om man smakade på den så skulle man bli förvånad över hur söt den var.
Tracy förde glaset mot munnen och läppjade lite på drycken. Med glaset i handen såg hon ut över den spegelblanka sjön.
Himlen färgades ljuslila och sedan rosa, skymningen var inte långt borta.
Tracy drack upp det sista i glaset och lade ner det i korgen.
Hon tog på sig sandalerna, skakade och vek ihop filten.
En fågel, troligen en svala, flög förbi ovanför hennes huvud.
En sval bris fick hennes röd-bruna lockar att dansa runt hennes ansikte. Hon slöt ögonen och tog ett djupt andetag.
Hon tog korgen i ett fast grepp och la filten över ena underarmen och började gå mot stigen hem.

På stigen stod det en ung man, inte mycket äldre än Tracy själv.
Han stod med ryggen åt hennes håll och den vita t-shirten spände över hans breda axlar. Nacken var lite lätt rosenröd - troligen hade han stått där ett tag - och håret var kortklippt och brunt.
Hans spända hållning visade att han var mycket väl medveten om hennes närvaro.
Tracy kände sig osäker. Vad ska jag göra? tänkte hon, vem är han? Vad vill han? Vad gör han här?
Medan alla dessa frågor flög omkring i hennes huvud vände sig mannen om.
Hans blå ögon mötte hennes. Ögonen utstrålade värme och hon fick en känsla av trygghet.
Tracy tappade korgen och det hördes ett svagt klirr! när glaset gick sönder.
Likheten mellan dem var storartad, hans höga kindben avtecknade sig under den gyllenbruna hyn. Hans näsa var precis lika välformad som hennes och ögonfransarna lika svarta som natten.
Munnen var lika bestämd men känslig som hennes mors.
Ett leende lurade sig fram och hela hans ansikte sken upp. Han sa inget men Tracy visste att denne unge man var hennes bror som rymt efter ett bråk med fadern.
Hon tog ett försiktigt steg framåt och han sträckte fram handen medan Tracy tog ett ytterligare steg. Det visade sig att det steget var ett avgörande steg, hon tog hans hand och var så nära honom att hon kände hans värme.
- Jag har letet överallt efter dig, sa hon efter en stund och bröt tystnaden. Ända sedan mor tog mod till sig och berättade om dig för mig.
- Hur länge har du vetat? frågade han med den typiskt mörka rösten som låg i släkten.
- Jag hade precis fyllt 12 när hon berättade men jag började inte leta förrän jag var 14.
Tracy´s hand fick en tryckning och sen omslöts hon av sin brors starka armar med tårar strämmande nedför hennes kinder.
- Alla trodde du var död! utbrast hon och snyftade ljudligt.
- Ja, sa han och hon hörde att även han grät. Men nu är jag här och kommer att stanna.
- Jag vågade aldrig hoppas på att denna dag skulle komma, det känns som en underbar dröm. En dröm som jag ska vakna upp ur närsomhelst. Tracy hörde att hon svamlade och slutade prata.
Hon borrade in ansiktet i hans tröja och han lade sin kind mot hennes hjässa.
- Jag har alltid fantiserat om det här under de svåraste perioderna.
- Det känns underbart att du är här hos mig, hos oss Peter.
Tracy tog ett skälvande andetag och höll hårdare om sin bror.
Och de stod och höll om varandra tills de första stjärnorna började blänka på himlen.
Tracy drog sig ur hans omfamning och tog tag i hans hand.
- Kom, sa hon och ögonen strålade av lycka och kärlek, nu går vi hem!