England, godset Avery Dawn 1774

Lady Vivianne Rimes öppnade den svarta sammetsasken som innehöll hennes bortgångna mors vita pärlhalsband. Hon drog fingret över dess svala yta och tänkte på Elizabeth, sin mamma som älskade sin vilda dotter över allt annat men modern hade blivit sjuk i feber och avlidit. Hon lämnade jordelivet med en sista bön till sin make: att han skulle ta hand om Viv och inte sörja henne för länge utan leva vidare med sina liv.
Tomas hade gjort som sin älskade hustru bett honom om och han hade uppfostrat Viv till en stark och självständig ung kvinna.
Viv kände ögonen tåras då hon tänkte på sin försvunne far och gömde undan de tankarna innan hon började gråta.
Hon tog ett stadigt tag om pärlorna och knäppte det i nacken, därefter knäppte hon händerna i knäet och studerade sin spegelbild i helfigursspegeln.
Hon hade ett vackert ansikte och en finlemmad kropp. Ögonen var mossgröna och var inramade av sotsvarts ögonfransar och elegant välvda ögonbryn. I vanliga fall lyste ögonen av livsglädje men den elden höll sakta på att förlora sin styrka. Det svarta håret var uppsatta i en vacker frisyr på hjässan med några lockar vilandes på axlarna.
Den vinröda sidenklänningen framhävde hennes figur på ett smickrande sätt och hennes ögon tycktes vara ännu grönare mot den röda färgen.
En lätt knackning på den stora ekdörren avbröt Vivs studeringen av sig själv, hon ropade kom in och en kvinna steg in, Anna var en kort rundnätt dam i fyrtio-års åldern. Hon hade följt med Viv till sin farbrors hus då Tomas hade blivit kidnappad och Anna vakade över sin matmor som en hönsmamma.
Hon rättade till en lock som hade lossnat från hårnålarna och tog ett steg bakåt och såg uppskattande på sitt verk. Hon smackade gillande med tungan och började plocka iordning på Vivs toalettbord.
-Måste jag gå ner? Frågade Viv trots att hon visste svaret på frågan.
-Ja, det måste du, svarade Anna, du borde vara tacksam över att din farbror ordnade den här tillställningen, den är ju trots allt till din ära. Anna tittade inte ens upp det hon hade för händerna och Viv suckade uppgivet.
Till min ära, tänkte hon föraktfullt, jo visst. Det är bara för att grannarna ska få se att jag lever.
Anna gick mot dörren och innan hon stängde den såg hon uppfordrande på Viv och tänkte i sitt stilla sinne att Viv snart kommer ge upp kampen mot sin farbror. Anna hade allt sett Vivs blåmärken och tyckte flickan var ohyggligt smal efter farbroderns senaste bestraffning. Ingen mat på en vecka, men Anna hade nog lyckats med att smuggla en och en annan brödbit till sin matmor.
Viv såg på den stängda dörren och hörde att gästerna började anlända, fönstret var öppet för att släppa in den milda vårbrisen och förde med sig ljuden från balsalen som låg på nedervåningen. De stora franska dörrarna var öppna och sorlet från de allt fler besökarna steg upp mot hennes fönster på andra våningen.
Hon rätade på ryggen och bestämde sig för att skylla på huvudvärk för att kunna dra sig tillbaka tidigare så hon slapp undan gästernas forskande blickar och framförallt för att inte behöva umgås med greven som farbrodern tyckte Viv skulle äkta.
Hon stängde dörren bakom sig och började gå genom hallen mot den stora trappan. Hennes kjolar frasade svagt medan hon gick.
När hon passerade farbroderns arbetsrum stannade hon tvärt och lyssnade spänt, hon hade hört sitt namn. Dörren stod på glänt som om den gått upp efter att man inte hade stängt den ordentligt. Viv smög fram och försökte höra vad de mumlande rösterna sa.
-Du måste få honom att berätta vart han gömt undan dagboken! Sa en ilsken röst som tillhörde earlen.
-Han säger inte ett knyst och det spelar ingen roll vad jag än gormar och går på, sa en annan röst som Viv inte kunde identifiera. Det ända han bryr sig om är att hans dotter inte kommer till skada och han vet att Ni inte gör henne illa, inte så farligt i alla fall.
Viv knöt händerna av ilska mot de hånfulla männen i rummet och hon undrade vem den stackars mannen var som de höll fången.
-Du får komma på något annat att hota med, sa earlen och reste sig ur stolen och började vanka av och an.
-Men Tomas är lika envis som Ni och Er far.
-Sch! Inte så högt din idiot!
Viv slog handen för munnen då hennes fars namn nämndes. Hon kände skräcken gripa tag i henne och snabbt smet hon tillbaka in i sitt rum och låste dörren. Hon lutade pannan mot den svala ytan och höll ena handen på handtaget medan tankarna virvlade runt i huvudet. Salta tårar rann ner för hennes kinder då hon tänkte på det hennes far hade fått genomlida det senaste året.
Jag måste härifrån, tänkte Viv, jag kan inte stanna här och tvingas uppträda artigt i sin farbrors närvaro.
Hon virvlade runt och skyndade fram till den stora himmelsängen som dominerade rummet. Hon lade sig på knä och drog fram en stor koffert som stod dold under den, hon blåste bort dammlagret som bildats och öppnade det tunga locket. I kofferten låg hennes fars kläder från deras resa då Tomas blivit bortförd och några av hennes mors ägodelar. Med snabba händer tog hon fram en vit skjorta, bruna byxor och jacka, svarta stövlar och en bredbrättad hatt att dölja det svarta hårsvallet med. Hon drog av sig den röda klänningen och slängde den på sängen, med hjärtat bultandes på högvarv klädde Viv sig i faderns kläder.
När hon var klar var hon tvungen att sätta sig en stund och hämta andan för att lugna ner sig så hon kunde tänka klart.
Först och främst måste jag bestämma en flyktort, tänkte hon och höll handen krampaktigt om ena sängstolpen. Skottland! Far hade en vän där, vad hette han nu då? Han hette MacKlean i efternamn.
Viv bestämde sig för att fråga sig fram när hon väl kom dit. Hon visste att klanens markområden gränsade till Avery Hills så det skulle inte bli alltför svårt att hitta dit antog hon.
Hon tog ett styrkande andetag och gick målmedvetet fram till dörren och vred om nyckeln, försiktigt öppnade hon den på glänt och kikade ut i hallen – ingen levande själ syntes till och hon drog en lättnadens suck och kilade ut ur rummet och stängde ordentligt efter sig. På lätta fötter smög hon sig bort mot tjänarnas trappa och började gå ner mot köket då hon hörde röster bakom sig.
-Varför kommer flickungen inte ner när jag säger åt henne!?
Viv flämtade till då hon hörde sin farbrors röst och ökade farten nerför trappan så hon kom ner till köket där det var fullt med liv och rörelse. Kvickt slank hon ut genom bakdörren utan att någon lade märke till henne och sprang bort mot de mindre grindarna där det inte skulle vara några människor. Med en sista blick på Avery Dawn vände hon om och försvann in i den mörka lövskogen utan att veta vad som väntade henne på andra sidan.